EN DAG I SÄNDER

nu har jag biljetterna och det blir nog bra tillslut.
som filmen jag såg nyss.
då jag grät lite mellan fingrarna.
allting blir bra tillslut. bra slut.
nu är det dags att ta tag, ta i, ta hand om mig.
jag vill inte skämma ut mig,
vill helst inte ramla och snubbla och stuka fötterna
men jag vet att jag kommer göra det ändå
och att jag kommer ångra mig.
men än så länge ska jag inte bry mig om det,
 inte bry mig om dig.
jag vet, det är bara jag som hör av mig
men du svarar ju alltid, det gör du. och är trevlig.
men jag blir inte snurrig, inte förvirrad
bara


hypnotiserad

jag känner mig fjantig också. för det är ju faktiskt någonting med våren som gör oss jävligt fjantiga. jag har varit i sommaren de senaste månaderna, men det är någonting med uppsalavåren som gör folk så jävligt fjantigt töntiga. som om man liksom bara vill ut i hågadalen och springa och klappa den fula katten vid stallet och kanske hångla på en av stenarna, precis som håkan nesser!

just nu känns allting så bekvämt. jag är hemma igen. jag har saknat allt. även om jag ätit bananpannkaka, surfat på indonesiska vågor och badat i salta hav. även om jag har dansat på stora dansgolv, hållt någon i handen och skrattat hysteriskt år karlsson på taket-citat så har jag saknat allt. men nu känns allting så bekvämt. jag gillar ju att vara här. jag gillar denhär staden. gillar faktiskt kylan lite. jag är inte born to run. verkligen inte. jag trivs med dammet under sängen och den två månader gamla mjölken i kylen. jag trivs med att vara tillbaka.