(NY)VAKEN!
på grund av orolig sömn inatt igen vaknade jag en timme innan väckarklockan. dvs kl 0315. kunde inte somna om, så klädde på mig arlanda-kläderna och cyklade iväg på johans svala till stationen. en timme för tidigt. jag tog en promenad i torsdagsmorgonen (om man kan kalla det morgon innan kl 0500?). och jag var lycklig. denhär euforiska känsla har inte infunnit sig så länge, säkert flera år. så jävla glad! jag log hela vägen från tallbacksvägen till stationen. pratade med busschaffören om busskort och vi skojade lite och hade trevligt. försökte, men lyckades inte sova under den 40 minuter långa bussresan. men det störde mig inte. jag kände att allting redan var bra, det behövdes inget mer. och allt som krävdes var en jävligt tidig torsdagsmorgon.
DAGS ATT VAKNA: del 2
igår ringde han. efter att jag skickat ett sms och skrivit hur meningslöst jag tyckte att det var att vänta på någon som inte ens bryr sig, då ringde han. och nu ska vi inte ses mer. lika bra kanske? jag är dålig på att hantera relationer och ännu sämre på förhållanden. såvitt jag vet. men jag grinade inte så mycket som jag trodde. så, det var kanske inte så farligt ändå? jag gick ned i källaren, smällde handen i dörren och sedan var allting bra, gick och la mig och sov hela natten. drömde visserligen ganska obehagligt, men överlag är allting bra.
dethär med att kvinnor talar ett språk som män inte förstår, att de säger en sak och menar en annan, är bullshit! män säger ingenting. de bara tiger och hoppas på att allting ska lösa sig i tystnaden. tiger och väntar, tiger och väntar. man måste dra ut sanningen ur män och det stör mig så in i helvete. varför kan de inte kläcka ur sig "nej, jag är ledsen, du är en jättefin tjej, men jag är inte redo för en ny relation än.." lite tidigare? jag vill inte gå och vänta! jag vill inte vänta på någon som vill en sak, men visar en annan! jag vill inte vänta på en feg jävla fjollsnubbe som tror att allting löser sig med tiden. de flesta jag träffat har varit så. de talar inte om när någonting inte stämmer, när någonting inte känns rätt. nej, då är de hellre tysta och väntar. VÄNTA PÅ VADÅ!? bättre tider? det kommer ingen bättre tid och saker förändras inte av sig själva! men tydligen finns det bara ett alternativ, för männen, karlarna, pojkarna. att vänta i tystnad. och när sedan tjejen inte står ut mer, när det är hon som tar upp att det finns ett problem börjar de sakta, sakta öppna käften. fega jävlar. och det som stör mig mest är att det alltid är HON som får komma med de svåraste besluten, det är hon som får ställa de ledande frågorna och det är hon som får dra dra dra fram svaren ur honom. för, ingenting klarar han själv. "jag vet inte.. jag vet inte vad jag känner, jag vet inte hur jag vill ha det, jag vet inte". han vet ingenting. det är hon som får säga "men, ska vi lägga dethär på hyllan då?" när det är det som hon minst av allt vill, men egentligen helst av allt vill höra, för hon vill att han ska ha en engen vilja, hon vill att han ska ha ett eget mod, en egen tanke som han kan sätta egna ord på. men det händer inte. det kommer inte hända.
dethär med att kvinnor talar ett språk som män inte förstår, att de säger en sak och menar en annan, är bullshit! män säger ingenting. de bara tiger och hoppas på att allting ska lösa sig i tystnaden. tiger och väntar, tiger och väntar. man måste dra ut sanningen ur män och det stör mig så in i helvete. varför kan de inte kläcka ur sig "nej, jag är ledsen, du är en jättefin tjej, men jag är inte redo för en ny relation än.." lite tidigare? jag vill inte gå och vänta! jag vill inte vänta på någon som vill en sak, men visar en annan! jag vill inte vänta på en feg jävla fjollsnubbe som tror att allting löser sig med tiden. de flesta jag träffat har varit så. de talar inte om när någonting inte stämmer, när någonting inte känns rätt. nej, då är de hellre tysta och väntar. VÄNTA PÅ VADÅ!? bättre tider? det kommer ingen bättre tid och saker förändras inte av sig själva! men tydligen finns det bara ett alternativ, för männen, karlarna, pojkarna. att vänta i tystnad. och när sedan tjejen inte står ut mer, när det är hon som tar upp att det finns ett problem börjar de sakta, sakta öppna käften. fega jävlar. och det som stör mig mest är att det alltid är HON som får komma med de svåraste besluten, det är hon som får ställa de ledande frågorna och det är hon som får dra dra dra fram svaren ur honom. för, ingenting klarar han själv. "jag vet inte.. jag vet inte vad jag känner, jag vet inte hur jag vill ha det, jag vet inte". han vet ingenting. det är hon som får säga "men, ska vi lägga dethär på hyllan då?" när det är det som hon minst av allt vill, men egentligen helst av allt vill höra, för hon vill att han ska ha en engen vilja, hon vill att han ska ha ett eget mod, en egen tanke som han kan sätta egna ord på. men det händer inte. det kommer inte hända.
DAGS ATT VAKNA!
jag är ledsen, men jag har töttnat nu. tröttnat på män. tröttnat på karlar. tröttnat på pojkar.
jag har gett allt för många, allt för många chanser, men jag ska sluta med det nu. jag ska sluta sitta och vänta. jag ska sluta bry mig.
det gör mig så himla ledsen att allting bygger på att man har en relation. ja vet inte om jag vill det.
ja är trött på att de flesa av mina vänner ha pojkvänner och jag är trött på att höra om dem.
jag vill inte veta vad marcus åt till frukost, jag vill inte veta vad josefin fick av johan på alla hjärtans dag eller hur underbart maria har borta i costa rica med sin anton! jag fattar inte varför det är så mycket mer värt än vänskap?
kanske för att jag aldrig riktigt upplevt den själv? den sanna kärleken.
om den finns överhuvud taget? jag har gett så många, så många chanser oh jag har verkligen försökt, försökt, FÖRSÖKT att bli kär, men det går bara inte.
eller är jag helt enkelt en väldigt avtänd person? en väldigt avtändande person. mitt kärleksfattiga liv kanske beror på att jag själv är en sådan person som man inte blir kär i, kanske ligger med en, eller två (eller nio) gånger, men aldrig blir kär, eller ens förälskad i. mitt undermedveta kanske känner av det och inser att det är lönlöst att bli kär, för sofia, du kommer ALDRIG BLI ÄLSKAD TILLBAKA.
dethär känns tröttsammt och uttjatat. en förälskelse är inte så viktigt, kan jag tänka ibland. men jo, tydligen är det det. pojkvänner är det enda jag hör om. pojkvänner är det enda det står om i cosmopolitan, pojkvän är det enda i ber om på kvällarna innan hon somnar. varför kan jag bara inte få slippa? slut bomba mig med pojkvänstjat! jag vill slippa, jag vill vara själv. men det enda bittra är att mina vänner inte vill det. de kommer skaffa man och hus i kåbo och då kommer jag sitta där själv, med mitt kaffe och min cosmo (där de fortfarande bara skriver om pojkvänner) och min avlidne mobiltelefon (ingen ringer ju någon som är ensam, när man själv har allt) och vänta. vänta förjäves på att mitt riktiga liv ska böra.
och jag kommer sitta där i min ensahet, ensam, ensam och vänta på att han ska dyka upp. men det gör han aldrig,
jason molina försöker trösta mig genom att sjunga "you'll get used to it", men han skrämme mig bara. jag vill inte vänja mig vid ensamheten.
(och all denhär bitterheten bara för att han inte hör av sig)
jag har gett allt för många, allt för många chanser, men jag ska sluta med det nu. jag ska sluta sitta och vänta. jag ska sluta bry mig.
det gör mig så himla ledsen att allting bygger på att man har en relation. ja vet inte om jag vill det.
ja är trött på att de flesa av mina vänner ha pojkvänner och jag är trött på att höra om dem.
jag vill inte veta vad marcus åt till frukost, jag vill inte veta vad josefin fick av johan på alla hjärtans dag eller hur underbart maria har borta i costa rica med sin anton! jag fattar inte varför det är så mycket mer värt än vänskap?
kanske för att jag aldrig riktigt upplevt den själv? den sanna kärleken.
om den finns överhuvud taget? jag har gett så många, så många chanser oh jag har verkligen försökt, försökt, FÖRSÖKT att bli kär, men det går bara inte.
eller är jag helt enkelt en väldigt avtänd person? en väldigt avtändande person. mitt kärleksfattiga liv kanske beror på att jag själv är en sådan person som man inte blir kär i, kanske ligger med en, eller två (eller nio) gånger, men aldrig blir kär, eller ens förälskad i. mitt undermedveta kanske känner av det och inser att det är lönlöst att bli kär, för sofia, du kommer ALDRIG BLI ÄLSKAD TILLBAKA.
dethär känns tröttsammt och uttjatat. en förälskelse är inte så viktigt, kan jag tänka ibland. men jo, tydligen är det det. pojkvänner är det enda jag hör om. pojkvänner är det enda det står om i cosmopolitan, pojkvän är det enda i ber om på kvällarna innan hon somnar. varför kan jag bara inte få slippa? slut bomba mig med pojkvänstjat! jag vill slippa, jag vill vara själv. men det enda bittra är att mina vänner inte vill det. de kommer skaffa man och hus i kåbo och då kommer jag sitta där själv, med mitt kaffe och min cosmo (där de fortfarande bara skriver om pojkvänner) och min avlidne mobiltelefon (ingen ringer ju någon som är ensam, när man själv har allt) och vänta. vänta förjäves på att mitt riktiga liv ska böra.
och jag kommer sitta där i min ensahet, ensam, ensam och vänta på att han ska dyka upp. men det gör han aldrig,
jason molina försöker trösta mig genom att sjunga "you'll get used to it", men han skrämme mig bara. jag vill inte vänja mig vid ensamheten.
(och all denhär bitterheten bara för att han inte hör av sig)
