DEN OCENSURERADE SANNINGEN OM UPPSALAS UTELIV
här är den ocensurerade versionen (javisst, upsala nya tidning sysslar lite med förhanscensur) av min insändare jag skrev till unt den 29 augusti kl 0128 (fortfarande full och arg) och var med i tidningen den 30 augusti. directors cut:
När man är 18 år kan man komma in på krogen. Det vet alla. Det vet alla som går sista året på gymnasiet och det vet vakterna i dörren på Briger Jarl. Men denhär kvällen talar Birger Jarl-vaken om för oss att det är tjugoårsgräns. Okej, tänker vi. Är det tjugoårsgräns så är det. Då kommer inte min 18-åriga kompis in. It’s fine. Men när vi sedan ser att det kryllar av folk som vi känner igen från gymnasiet, folk födda 90 och 89 inne på stället, blir vi förbannade. Varför får dedär 18-åringarna komma in och inte min 18-åriga kompis? Har vi fel frisyrer eller är vi inte tillräckligt mainstream? Har vi inte tillräckligt höga klackar eller flörtar vi inte nog med dörrvakten? Tycker han rent av att vi är för fula? Nej, folkgallring var inte okej under andra världskriget, men på Briger Jarl är det tydligen det. På Birger Jarl kan vakt-Hitler göra vad han vill, släppa in vem han vill och slänga ut vem han vill. Har man makten, ja, varför inte utnyttja den? Och han tänker nog nöjt för sig själv när han står och rensar folk vid dörrporten; ”lite motgångar får de väl ta, dedär fula, jävla 18-åringarna”.
KONSTEN ATT HANDLA SKOR SOM PASSAR ALLA VÄDER OCH DESSUTOM FÅ DET ATT VERKA SPÄNNANDE
idag har jag pratat med evelina på mitt gamla jobb. dethär berättade hon:
"igår var jag och petter(1) och poweshoppade i stinsen(2). lite tröjor till beachen vi ska till!(3)
fick ihop lite smått och gott faktiskt, och sen har jag letat efter ett par allväderstövlar(4) för vuxna, typ sådana fodrade gummistövlar. men hittade inga i stinsen. hittade några idag som var sviiiindyra å inte alls vad jag tänkt mig.
gick in på intersport och hittade något liknande vad jag tänkt mig, på barnavdelningen. 350 kronor. petter skämdes som fan å tyckte dom var asfula. men jag tog dom. ska ju bara ha dom att gå i snön med när jag är ute med illrarna(5), inte så att jag ska på nobelmiddagen(6) å glänsa i dom direkt.. dom har kardborreknäppning! hade dom idag när jag var hos mamma och lite så. och dom var sjukt sköna! bästa är kardborrarna! tar typ 5 sekunder att sätta på sig skorna!!! fatta fem sekunder!?"'
fotnötter:
1- petter är evelinas kille. jag vet hur de blev tillsammans, men orkar inte dra den historien nu. de har varit ihop ganska länge. minns dock inte hur länge.
2- stinsen är ett stort köpcenter i sollentuna. där kan man tydligen köpa allt utom allvädersstövlar.
3- evelina har länge pratat om resan till gran canaria som hon och hennes pojkvän petter bokade för flera månader sedan. avfärdsdatum är den tredje december.
4- när jag frågar om evelina ska ha med sig sina nya allvädersstövlar till gran canaria säger hon att med allvädersstövlar menas att de är avsedda för regn eller snö. jag frågar om soligt väder (som jag förutsätter att det är på gran canaria) då inte räknas som något väder varpå evelina svarar att jag bara är avundsjuk. jag får aldrig veta om hon menar på resan eller på stövlarna.
5- lillrar är ett litet mårddjur som blir ca 30-45 cm långa. de har en mörkbrun päls med ljusare underull som ger dem ett karakteristiskt, skimrande utseende. på främre delen av huvudet har de ett ljust område, med en mörk mask kring ögonen. öronen har ljus kant. liksom andra mårddjur (exempelvis skunken) utsöndrar illrar ett illaluktande sekret från dess analöppning. evelina har två illrar. hon har döpt dem till lakrits och socker.
6- äger rum den 10 december varje år till minne och ära av alfred nobel. det var nämligen han som uppfann dynamiten och all ondska i världen.
HÅLL UT HÅLL I HÅLL OM HÅLL ÅT ALLA HÅLL
jag minns min första dag i skolan. jag hade väldigt mörkt hår och nyklippt lugg och var ganska söt. jag hade min grå klänning med svartvita hundar på. och så hade jag matchande tights. grå med svartvita hundar på. min fröken hette märtha. en förken jag senare skulle inse var dum i huvudet och väldigt elak mot mig. märtha-stjärta. en gång när vi skulle läsa högt för klassen så frågade hon mig högt inför alla "men sofia, behöver du glasögon eller?" när jag stakandes försökte traggla mig igenom en text om ola och elsa och vad de nu hette i läseboken. nej, jag behövde inte glasögon, jag var bara så nervös att jag höll på att kissa på mig. och märtha-stjärta dämpade inte precis min rampfeber. märtha-stjärta tyckte att jag var ett bråkigt barn. hon tyckte jag var för högljud så jag fick ganska ofta sitta ute i korridoren. det var ingenting som störde mig särksligt mycket, men jag fattade aldrig varför jag alltid fick sitta där. när vi kom ut ur klassrummet efter utvecklingssamtalen med föräldrarna och fröken, sa min mamma alltid att jag fick vara så högljud jag ville, så länge jag inte störde. för det gjorde jag inte, störde på lektionerna. jag var bara flicka. och enligt märtha-stjärta skulle flickor i lågstadet vara tysta och timida, till lags och tafatta. sån var inte jag. jag hade en bästis genom hela låg- och mellanstadiet. henne var jag ganska taskig mot. inte medvetet, men nu efteråt har jag insett att jag var världens taskigaste kompis. en gång lekte vi blindbock utomhus. det var min bästis som var blindbock och skulle hitta mig. jag klättrade upp i ett träd och hon gick där nere på marken och letade och letade bland alla björkstammar i allén där vi lekte. när hon letat ett bra tag och fortfarande inte hittat mig gav hon upp. sedan var hon tvungen att gå hem för hon var allergisk mot björkpollen. en gång fick jag henne att äta mjöl på sked. jag visste inte hur det smakade, så jag lät henne testa först. jag tror att hon blev ganska ledsen. vi bråkade ganska mycket, men vi hade endel kul också. som när vi lärde oss allt och späckhuggare efter att ha hypat rädda willy-filmerna eller när hennes pappa satte på sin stereo nere i källaren och vi dansade till simon and garfunkel hela eftermiddagen och kvällen tills det var dags för mig att gå hem.
när jag var tio år flyttade lisa in hos oss. henne älskade jag över allt annat och hon sov i min säng nästan varje natt. jag lärde henne lite tricks som att sitta och stå på bakbenen på kommando. hon var kär i grannkatten och när han flyttade ut på landet dog hon av sorg. jag grät över henne så att jag trodde jag skulle kvävas. jag, farfar och min bror ordnade en fin gravplats åt henne uppe i backen i gottröra och jag gjorde en gravsten där jag skrev hennes namn med fina, vita, snirkliga bokstäver. jag lade dit blommor och tände ljus och sjöng "många tårar har du fällt, många sorger har du mött. sov lille klumpeduns, sov nu sött."
sedan började jag högstadiet på eriksbergsskolan. det minns jag inte så mycket av, jag tyckte bara att det var jobbigt. när jag gick i högstadiet var jag förälskad i sebastian. vi simtränade tillsammans och han var duktig på att simma och var med i ungdoms-sm och grejer. han var en blond liten pojke med fin näsa och stora fötter. vi brukade hålla varadra i handen och ibland hände det att han pussade mig på kinden. men vi var för blyga för att göra något mer, så tillslut tröttnade jag. istället började jag prata med en vegan från umeå på internet. han kom ned till uppsala en helg och vi hånglade mest. han var kär i mig, men jag gillade inte alls honom. efter hångelhelgen i uppsala försökte han ringa ganska många gånger, men jag svarade aldrig. jag tyckte han var ful och otacksam. på avlutningsbalen i nian hade jag köpt en dyr klänning från nygårdsanna. jag var fin och hade satt upp håret med en vit blomma. på balen hånglade jag med en kille i min klass. jag tyckte det verkade som om han behövde det. han frågade om vi var ihop och jag svarade aldrig riktigt, men vi hängde hela sommaren och hela hösten tills jag gjorde slut i januari när vi gick i ettan på gymnasiet. han blev ihop med en annan tjej och de förlovade sig och flyttade ihop. jag kände mig inte ledsen eller bitter. jag hade kul i gymnasiet. första året hängde jag med josefine (P.A) och mia. det var nog den bästa tiden i mitt liv. i matsalen på lunchen brukade vi lägga keso på varandras stolar när någon gick iväg för att hämta mjölk. eller så stoppade vi köttbullar under müslin på varandras filtallrikar. jag hade kul och jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde då. i samma veva började jag prata med en kille på internet. kändisen. han frågade efter min msn, efter mitt telefonnummer och tillslut bjöd han in mig till sin studentlägenhet i åkeshov. där tände han värmeljus och vi satt på hans säng och lyssnade på hans (miljontals) skivor och såg på garden state. första gången jag var där hade han köpt cider på ica. jag gillade inte cider, men jag drack ändå och blev berusad av kolsyran. vi promenerade på kungsholmen och vid kungsträdgården. det var kalla kvällar i november och december det året och jag hade bara små ballerinaskor på mig. jag hade långt, vågigt hår som han tyckte var fint och jag hade svarta jeans och rutig skjorta, precis som han. han gav mig en blandskiva med mest jason molina och bonnie 'prince' billy på. jag älskade den och lyssnade på den varje kväll innan jag gick och la mig. en gång när vi åkte rulltrappan upp från tunnelbanan sa han att rulltrappshångel var det bästa han visste. jag blev så nervös att jag såg ned på mina små kalla ballerinaskor och vågade inte titta upp på honom något mer. vi sågs i fem månader. när han var på turné med sitt band i england hörde han av sig varje dag, fastän det var dyrt att smsa över gränsen och han skickade oroliga sms när han tyckte att jag dröjde för länge med att svara. en dag slutade han höra av sig och jag fick reda på, på omvägar, att han hade träffat en annan tjej och flyttat ihop med henne på tyresö. jag grät i ett och ett halvt år. men insåg också att denhär tjejen var mycket bättre för honom än jag. hon kunde i allafall dämpa hans sorgsenhet. jag uppmuntrade den nog mest. nu har han gjort en låt med markus krunegård som går på radion ganska ofta och jag kan fortfarande tycka det är jobbigt att höra. men han har nog aldrig mått bättre. kändisen var min första stora kärlek. jag har kvar hans nummer och ibland skriver vi "hej, hur är läget?" på msn. inget mer. vi har inte setts sedan februari det året. vi var nog för lika, han och jag. efter tiden med kändisen var jag lite nere och försökte spendera så lite tid som möjligt själv. det gick bra och sommaren 2006 var nog min bästa. då var jag på vackra österlen och såg på havet och sov i våningssäng och badade i ett blått hav. jag var i förhult i småland och badade naken, sov på en öde ö och spelade minitennis. jag var på hultsfredsfestivalen och såg lou reed. jag var på emmabodafestivalen och fick nya vänner, blev smått festivalförälskad i en johan som var flera år äldre än jag. jag fick sitta i hans knä och ibland pillade han mig i nacken och bjöd mig på vin. det var bra och fint, en lagom nivå. sommaren tog slut och skolan började igen. jag var mest med mina vänner i klassen. vi gjorde mycket kul och vi tyckte (tycker) mycket om varandra. några av oss for till kina sista året på gymnasiet. jag älskade kina. jag älskade höjden och lukten och neonljuset och pojken som cyklade framför vår bil och tappade ut alla sina skolböcker som han hade på pakethållaren. mitt i det kinesiska trafikkaoset. jag bodde hos danyi och hennes föräldrar och ibland bjöd de med mig ut på restaurang där vi åt lotusrötter och baosu. sedan tog jag studenten. jag åt tårta och drack champagne. jag dansade i min vita klänning och mina vita skor, men jag kände mig lite sorgsen över att allt var över. vi var vakna hela natten och framåt morgonen låg vi allihopa tätt i en hög i stadsparken invid bryggan och såg upp i himelen och tänkte att nu börjar livet. nu börjar allvaret.
efter gymnasiet försökte jag läsa ryska. det gick inte och terminen slutade utan mig. jag var hemma och läste böcker och såg på långa teve-serier. i december stod jag inte ut med att inte göra något, så kristina ordnade ett jobb åt mig på arlanda. jag gick hem och grät efter min första arbetsdag. ändå blev jag kvar tio månader. jag var trött och flyttade till ett stort vackert hus med ingrid och johan. i börjar tyckte jag att det var väldigt jobbigt, men senare började jag älska att bo i huset och jag älskade mina kollektivkompisar. om nätterna brukade jag sova inne hos ingrid och vi tröstade varandra och försökte övertyga oss om att allting blir bra. johan och jag lyssnade på musik och följde teveserier. det var nästan alltid någon hemma och jag älskade att aldrig vara själv. mitt liv var ganska intetsägande den perioden. jag jobbade på arlanda, festade på nationerna när jag var ledig och låg med män när kände för det. ingen av dem gjorde något starkare intryck på mig förutom han jag träffade på en förfest i början av sommaren. han hade gula knytskor och randig tröja som han hade köpt på big and beautiful-avdelningen på hm. jag bjöd honom på öl och taxi hem och han frågade efter mitt nummer och sa att han ville träffa mig igen. en gång sa han att jag var lik kate (evangeline lilly) i lost och jag har aldrig blivit så glad. han lagade pasta med mozzarellaost och avocado och han smekte mig över kinden en gång när vi var på weekday i uppsala. "jag tycker om dig också" sa han och kysse mig med munnen full av is. jag gillade det och gick på det. han räddade mig och han var min hjälte. jag har saknat honom endel sedan den dagen han sa att han skulle lämna mig ensam, men saker och ting känns bättre med tiden och jag känner mig bra. och imorgon kära ni, är det fredag. det var det. det var allt.
HUR ÄR DET MED FRAMTIDEN NU FÖR TIDEN?
efter nyår ska jag publicera en text jag skrev om hjälten efter den 31 augusti. då ska jag inte bry mig längre. för 2009 ska det vara någon annan som rostar frukostmackor i min brödrost, någon annan som biter mig i kinden och blöder näsblod på min axel. någon annan som håller mitt ansikte i båda sina händer och någon annan som jag kan smeka över ögonbrynen. eller så blir kanske 2009 mitt år. bara mitt.
DAGS ATT GÖRA UPP!
i lördags råkade jag träffa hjälten. jag såg honom i trappan på v-dala och först fick jag panik. jag var som en stel pinne som bara glodde. om pinnar kan glo. sedan blev jag arg och väste ett vad gör du här när han kom fram för att hälsa. men så fort han öppnade käften var jag där igen. jag satt liksom fast. jag var tvungen att blunda för att jag inte skulle se allt det jag såg förut. jag var full och jag var dum och jag var fast. och så blev det ju så att vi gick hem till mig. och jag var liten och ynlig och gnällig och jobbig. han var beslutsam, charmig och lite annorlunda. förutom när han la huvudet lite sådär på sne åt vänster, bara för att han vet att han ser så söt ut då, då kände jag igen honom och då var jag nära att plocka ned allt hans söta i lådan (där det fula rosa plastpärlhalsbandet ligger, som jag fick av honom i sommras och som jag vägrar ta upp därifrån) och spara det där tills jag ville släppa det. tänk att få ha en man i byrån, tänkte jag. då skulle jag ha hjälten i min byrå. som jag kunde plocka fram när jag hade lust. det skulle räcka för mig. lilla ynkliga jag. när han frågade om jag hade varit ensam hela hösten svarade jag ja med en sorgsen huvudskakning. inte för att det var sant, utan mest för att han skulle tycka synd om mig. det kan tyckas självdestruktivt, det håller jag med om. jag vet fortfarande inte om dethär har gjort allting bättre eller sämre. eller om det inte gjort någon skillnad alls. för det första var det inte så bra som det brukar, kanske för att vi båda var ganska fulla. men däremot tror jag att dethär var första gången jag kunde vara mig själv inför honom. jag var inte blyg och jag var inte tillgjort trevlig och gullig. jag var jag, som jag. förutom att jag var gnällig och jobbig, men det var mest i provokativt syfte. det kändes skönt, kanske lite för skönt? men som sagt, jag vet inte om det var bra eller dåligt. är du nöjd sofia? nej. är du ledsen och känner dig ensam igen? jag vet inte. nu är det jag som inte vet.
LÅNGDISTANSSAMTAL I DRÖMSKAN FALLER I GLÖMSKAN
josefine heter P.A rabbit i telefonlistan på min kukrosa mobiltelefon. P.A rabbit är brytpunkten där p avslutas och r påbörjas. jag har ju såklart ingen i telefonlistan som heter någonting på q. jag känner ingen qvinus och ingen quinoa (som för övrligt är något helt annat). i telefonlistan där mitt emellan p och r har jag P.A rabbits nummer. där emellan finns hon, mellan de två stora kärlekarna i mitt liv. hjälten och kändisen. p och r. och varje gång jag ska ringa P.A rabbit är jag så nervös att det ska bli fel. men varje gång önskar jag lite att jag faktiskt ska ha ringt fel och att det faktiskt ska vara hjälten som svarar ett förvirrat hallå...? och jag önskar lite att jag får sitta med min kukrosa telefon mot örat och höra när han ropar hallå, hallå, är det någon där? sofia, är det du?
jag önskar litegrann att jag ska få höra när han ropar på mig och då ska jag le och känna mig varm i magen och lite i hjärtat för att han trots allt inte har glömt mig.
