NÄR SOMMAREN ÄR SLUT
en gång om året målar jag mina tånaglar röda. det gör jag första dagen då sommaren kommer. när det är lagom varmt, när man kan ha sandaler och t-shirt utan att frysa. sedan låter jag nagellacket sitta tills det skavts av och då vet man att sommaren är slut. så är det. slut.
JAG HAR ALDRIG FÅTT ÄLSKA NÅGON
jag har aldrig fått älska någon fullt ut. jag saknar det i mitt liv. jag saknar dig i mitt liv. jag har aldrig fått älska någon fullt ut.
I CAN'T TAKE MY EYES OF YOU UNTIL I FIND SOMEBODY NEW
jag älskar honom inte. jag hatar honom. men jag förlåter honom för allt. varje gång. jag undrar om det över huvud taget är kärlek när man känner någons frånvaro och hatar den frånvaron mer än någonting annat? mer än man älskar hans närvaro till och med?
FRAMTIDEN
en vacker dag ska jag bli den där tjejen som är värd att kämpa för. men först vill jag börja om från början. och kanske tycka synd om mig ett tag. jag är inte redo än. men snart.
2005 MEMORIAL
- saknar du henne, frågade jag.
- ja, svarade du tyst. eftertänksamt. mer eftertänksamt än tyst.
jag var i åkeshov. långt ut på den gröna linjen. där hade jag aldrig varit förut. dina vänner kastade snöbollar på ditt fönster och du öppnade upp mot den kalla vintern och skrek åt dem. ditt hår såg lent ut i ljuset från gatlyktan utanför och i ljuset från värmeljusen du tänt och ställt på teven. i ljuset.
-oj, hade jag inte bäddat sängen, säger du när vi kliver in i det lilla studentrummet. du raffsar ut täcket så snabbt du kan och jag vill säga att jag inte bryr mig särskilt mycket alls om det är bäddat eller inte, men jag är lite för nervös och lite för blyg så jag säger ingenting istället.
skivorna har travats på hög i bokhyllan. hundratals, tusentals. det tar aldrig slut (vissa saker tar ju slut. men kanske inte precis just den här skivsamlingen). en strykbräda med tillhörande strykjärn, en ihoprullad översovningsmadrass, en skrynklig trasmatta och en överfull byrå där lådorna inte är helt stängda. och där är jag nu. i ditt studentrum. i åkeshov. och pulsen känns i halsen när du ber mig sätta mig ned. bredvid dig. jag hade kunnat dö då. där i ditt studentrum i åkeshov. jag hade kunnat dö och känna att jag var nöjd.
vi lyssnar på sufjan stevens och ser på garden state och jag håller för ögonen i scenen där en krokodil äter upp en antilop. du fårgar om jag tycker det är läskigt, jag svarar nej mellan fingrarna och jag ser i ögonvrån att du ler mot mig men jag vågar inte titta ordentligt. inte på krokodilen, inte på dig.
jag vet vem hon är. hon du fortfarande saknar. hon vi pratade om sist vi sågs. jag vet vem hon är och både du och jag vet att hon är det vackraste som finns. jag förstår att du saknar henne och sakta men säkert inser väl även jag att det inte finns någon chans i hela universum, i hela åkeshov att jag ska kunna ersätta henne. nu säger du att du tror att du kommit över henne och jag önskar att det var på grund av mig, men mest troligt inte.
jag åker hem med sista tåget mot uppsala. vissa saker tar ju slut. på tunnelbanestationen kramar du mig hårt, så hårt att jag fortfarande minns trycket mot ryggen. något sådant har jag aldrig upplevt igen. om någon hade frågat mig då. om jag saknade honom, skulle jag svarat ja. jag saknar honom varje dag.
- ja, svarade du tyst. eftertänksamt. mer eftertänksamt än tyst.
jag var i åkeshov. långt ut på den gröna linjen. där hade jag aldrig varit förut. dina vänner kastade snöbollar på ditt fönster och du öppnade upp mot den kalla vintern och skrek åt dem. ditt hår såg lent ut i ljuset från gatlyktan utanför och i ljuset från värmeljusen du tänt och ställt på teven. i ljuset.
-oj, hade jag inte bäddat sängen, säger du när vi kliver in i det lilla studentrummet. du raffsar ut täcket så snabbt du kan och jag vill säga att jag inte bryr mig särskilt mycket alls om det är bäddat eller inte, men jag är lite för nervös och lite för blyg så jag säger ingenting istället.
skivorna har travats på hög i bokhyllan. hundratals, tusentals. det tar aldrig slut (vissa saker tar ju slut. men kanske inte precis just den här skivsamlingen). en strykbräda med tillhörande strykjärn, en ihoprullad översovningsmadrass, en skrynklig trasmatta och en överfull byrå där lådorna inte är helt stängda. och där är jag nu. i ditt studentrum. i åkeshov. och pulsen känns i halsen när du ber mig sätta mig ned. bredvid dig. jag hade kunnat dö då. där i ditt studentrum i åkeshov. jag hade kunnat dö och känna att jag var nöjd.
vi lyssnar på sufjan stevens och ser på garden state och jag håller för ögonen i scenen där en krokodil äter upp en antilop. du fårgar om jag tycker det är läskigt, jag svarar nej mellan fingrarna och jag ser i ögonvrån att du ler mot mig men jag vågar inte titta ordentligt. inte på krokodilen, inte på dig.
jag vet vem hon är. hon du fortfarande saknar. hon vi pratade om sist vi sågs. jag vet vem hon är och både du och jag vet att hon är det vackraste som finns. jag förstår att du saknar henne och sakta men säkert inser väl även jag att det inte finns någon chans i hela universum, i hela åkeshov att jag ska kunna ersätta henne. nu säger du att du tror att du kommit över henne och jag önskar att det var på grund av mig, men mest troligt inte.
jag åker hem med sista tåget mot uppsala. vissa saker tar ju slut. på tunnelbanestationen kramar du mig hårt, så hårt att jag fortfarande minns trycket mot ryggen. något sådant har jag aldrig upplevt igen. om någon hade frågat mig då. om jag saknade honom, skulle jag svarat ja. jag saknar honom varje dag.
