EN DAG I SÄNDER

jag brukar oftast undvika marianne i trapphuset. det blir alltid så mycket prat. om hennes barnbarn, om reggaefestivalen om, om mitt jobb, florida och om tage som dog för några år sedan. marianne är alltså min granne. hon är 84 år och har facebook. jag har varit hemma hos henne några gånger. hon brukar börja med att visa mig runt i alla hennes fyra rum. först vardagsrummet och tavlan i bokhyllan som föreställer ett fotografi av hennes avlidne man tage, sedan sovrummet (och hon skyller alltid ifrån sig på något om hon inte bäddat sängen), efter det en sväng in i gästrummet, eller datorrummet som marianne så snyggt kallar det. "här håller jag kontakten med alla mina vänner i florida genom fejsbok och hot-majl". till sist slutar rundturen i köket och där bjuder marianne på scones. de är så fiffiga förstår du, för marianne bakar dem så man inte behöver någon kniv för att dela. de delar faktiskt sig själva riktigt rakt och snyggt bara man drar lite i vardera sida. de är goda också, mariannes scones. det blir mycket prat. det är mest marianne som håller låda förstås. jag lyssnar, lyssnar inte, låtsaslyssnar. och marianne pratar pratar pratar på om ingenting om allting och om alltihop om igen. det är tröttsamt. men hon är fin, marianne.
jag brukar oftast undvika marianne i trapphuset. om jag är påväg hem och hör henne klirrandes med nycklarna vid dörren brukar jag ta hissen upp till översta våningen och sedan gå ned. då är hon oftast inte kvar.
men vissa dagar, till exempel idag. när man bara inte orkar och bara inte vill men ändå bara bara behöver en marianne som lånar ut bocker och bjuder på scones och som säger med sin klokaste röst det bästa hon lärt sig på engelska
"it's very nice to be important, but it's more important to be nice". bara för att ha något klokt att säga. spelar ingen roll om det passar i sammanhanget eller inte.
sedan nickar hon. tittar på en och säger "men det har ju du redan fixat".

de senaste dagarna har jag haft feber i hela kroppen. jag är en sån vekling. jag har inte kännt mig såhär dålig på länge. men jag tänkte att det skulle vara slut på det nu. nu ska jag försöka göra slut på allt de feberonda. nu är det slut. jag gör slut nu.


så får vi se om det funkar.

jag har en tendens att skriva bara när jag är ledsen. jag skulle önska, önska att jag var lycklig nu. det är jag inte. jag fick gå hem från jobbet idag. för mina ögon var för svullna och mina kinder för söndergråtna.
allt det som hänt är mitt fel. och jag ångrar mig. du anar inte hur mycket jag tycker om dig och ibland undrar jag hur du kan göra såhär mot mig. men jag vet ju, det är mitt fel. jag hatar att vara tillbaka på ruta ett. nu måste jag börja om igen.
jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga förlåt, hur många gånger jag ska behöva säga att jag ångrar mig och att jag vill vara med dig. bara dig. jag vet att du inte vill lyssna på mig längre.
men du kunde verkligen konsten att göra mig ledsen. så, det var kanske lika bra, jag har liksom varit beredd på det här länge. jag visste ju att det skulle komma. bara inte så snart, bara inte på ett så dåligt sätt. men du borde veta att jag saknar dig. jag saknar dig så mycket att jag inte kan sova om nätterna att jag inte kan vara själv hemma, att jag inte kan jobba och inte kan äta. fan dethär suger. jag saknar dig.