EN DAG I SÄNDER

och som på beställning, nästan så att jag väntade den. och ropade på den, kom snälla kom hit någon gång så jag slipper gå med det här i huvudet. så jag slipper känna den lilla klumpen i magen, det lilla orosmolnet i hjärtat. snälla kom hit så jag bara kan få slippa. precis så kom den. domen.
egentligen var det inte så farligt den här gången. allting har skötts precis enligt boken. inga klavertramp, inga misstag. bara nederlag. men det var nog kanske lika bra. det var nog kanske bäst.

och hur länge ska man hoppas på någonting som man har lite på känn, aldrig kommer ske?

hur länge ska man vänta och hur länge ska man hoppas på någon som man har lite på känn,
aldrig kommer ske?

muminpappan är ingen schysst pappa. han är ingen familjefader som håller ihop familjen. han är inte den som skulle åka över atlanten för att leta. han är inte den som skulle sitta i en bar och gråta. nej, för vet ni, muminpappan har en gång övergivit sin familj. det är sant. han stack, vind för våg för att leva livet och finna äventyr tillsammans med någon hemul. den som letade var muminmamman. det var hon som gick genom den mörka skogen och det var hon som räddade deras gemensamma son från den stora översvämningen. men muminpappan hörde inte av sig. han skickade inte ens ett sms. jävla muminpappan. jävla han.