DET NÄRMASTE KÄRLEK JAG NÅGONSIN KOMMIT. OM DET VAR KÄRLEK, DET VET INTE JAG.
du hade dragit för persiennerna kvällen innan, så som du alltid gör för du inte kan sova om det är för ljust. nu lös solen genom persiennerna och värmen blev till ljusa streck på golvet och mot väggen bakom mig.
jag låg raklång på golvet med en kudde under huvudet och såg upp i taket. du satt i min soffa som var för liten för två. allting var som vanligt förutom att jag visste att du snart skulle gå och jag visste att om jag inte säger någonting nu så kan det vara för sent. så jag sa det. utan att våga se på dig, så sa jag det.
"jag är kär i dig"
"är du verkligen det?"
"jag är verkligen det"
"jag vet inte om det är så bra"
"varför?"
"jag vet inte"
det var då jag började gråta helt okontrolerat, försökte sluta, måste sluta, men det var som sagt, okontrolerat.
"jag vill att du går nu" sa jag och vände ansiktet bort från dig för att du inte skulle se hur okontrollerad jag var.
"kan jag inte få en kram i allafall?"
"nej, jag vill inte"
och sedan gick du.
jag låg raklång på golvet med en kudde under huvudet och såg upp i taket. du satt i min soffa som var för liten för två. allting var som vanligt förutom att jag visste att du snart skulle gå och jag visste att om jag inte säger någonting nu så kan det vara för sent. så jag sa det. utan att våga se på dig, så sa jag det.
"jag är kär i dig"
"är du verkligen det?"
"jag är verkligen det"
"jag vet inte om det är så bra"
"varför?"
"jag vet inte"
det var då jag började gråta helt okontrolerat, försökte sluta, måste sluta, men det var som sagt, okontrolerat.
"jag vill att du går nu" sa jag och vände ansiktet bort från dig för att du inte skulle se hur okontrollerad jag var.
"kan jag inte få en kram i allafall?"
"nej, jag vill inte"
och sedan gick du.
