SOMNA NU OCH SPRING TILL VÄRLDENS ÄNDE. SOV NU OCH MÅ DU SPRINGA LÄNGE.
jag vill berätta om lisa nu. lisa, som jag älskade över allt annat.
lisa flyttade in hos oss på bergagatan när jag var tio år. innan hon kom trodde vi att det var en killkatt och hon skulle egentligen ha hetat sixten. men nu var det ju tydligen en tjej. lisa, alltså.
jag minns första kvällen hon skulle sova hos oss. hon hade fått en liten korg som stod nere i gillestugan. där skulle hon sova. efter många timmar vi försökt trötta ut henne med massa lek och kittlande så somnade hon.
mitt i natten vaknade jag av att mitt täcke drogs ned på golvet. jag plockade upp det igen men kände igen hur någonting drog i det. först blev jag rädd, men efter många långa tvekande minuter, när jag vågade se efter vad det var, såg jag att det var lilla lisen som försökte klättra upp i min säng. jag plockade upp henne och hon sov under mitt täcke hela natten. och alla nätter efter det.
lisa var ofta sjuk. eller, kanske inte så jätteofta, men ofta för att vara katt. en gång när familjen var i fjällen bodde hon hos farmor och farfar. då var hon så sjuk att de trodde hon skulle dö. men veterinären fixade henne. så gott han kunde i allafall. för riktigt fixad var hon nog aldrig, lisa.
lisa hade en vän. han var sundequists katt och hette blå, för att hans var så svart i pälsen att den nästan såg blå ut.
de brukade eskimopussas med nosen när de träffades på gatan. de skrek inte åt varandra som alla andra katter gjorde. de var bara fina med varandra. och jag må nog tro att felicia, familjen däcks katt var ordentligt avundsjuk.
men blå var den enda hankatten i kvarteret som var kastrerad och därför åkte han ofta på spö (inte vet jag om det var för att han var kastrerad, det brukar vara så med katter, men spö fick han så det räckte i allafall) . tillslut blev han så illa tilltuffsad att familjen sundequist skickade ut honom på landet, till en annan familj de kände. i efterhand så undrar jag om det bara var så de sa, för att inte göra sundequistsbarnen ledsna.
sommaren 2005 dog lisa. hon blev bara sju år. inte särskilt gammalt för att vara katt. jag var på gotland då och hälsade på i en kompis sommarstuga. jag flög hem därifrån och pappa kom och hämtade mig på arlanda. jag var glad. berättade om att jag badat i den blå lagunen och att vädret hade varit bra och att jag cyklat runt hela fårö. pappa sa inte mycket. nickade mest, svarade ibland på frågor. när vi kom till ikea stannade pappa på parkeringen.
"fian, innan vi åker hem är det en sak jag måste berätta" och jag kommer ihåg att hjärtat stannade.
jag grät varje kväll i flera månader. förbannade mig själv att jag inte var hemma. att jag inte hade varit hemma och räddat henne. de hade hittat henne på gatan. hon såg fin ut, sa de. inte trasig någonstans. lite blod från munnen, men annars helt fin. vi ordnade en gravplats åt henne i gottröra och jag målade en fin gravsten med vita snirkelbokstäver. och så sjöng jag en vaggvisa för flyktbenägna och tvivlade på att lisa faktiskt blivit överkörd. kanske hade det något med hennes blödning i ögat att göra. eller att hon på senare tid börjat se och hoppa efter saker i huset som vi inte såg. kanske saknade hon blå. kankse dog hon av hjärtesorg.
hennes tassavtryck på alltanen på bergatan finns fortfarande kvar sedan vi målade om räcket en sommar. och busken hon älskade att ligga och lura i står kvar där. hennes lucka i dörren finns också och man kan fortfarande hitta hennes hårstrån i filtar och mattor.
men det är underligt det där med lisa. för ibland kände jag en varm liten kattkropp i fotänden av sängen och ibland såg jag hennes skugga mot väggen. och ibland (men bara ibland) kan man se nya små tassavtryck i hallgolvet på bergagatan.
lisa flyttade in hos oss på bergagatan när jag var tio år. innan hon kom trodde vi att det var en killkatt och hon skulle egentligen ha hetat sixten. men nu var det ju tydligen en tjej. lisa, alltså.
jag minns första kvällen hon skulle sova hos oss. hon hade fått en liten korg som stod nere i gillestugan. där skulle hon sova. efter många timmar vi försökt trötta ut henne med massa lek och kittlande så somnade hon.
mitt i natten vaknade jag av att mitt täcke drogs ned på golvet. jag plockade upp det igen men kände igen hur någonting drog i det. först blev jag rädd, men efter många långa tvekande minuter, när jag vågade se efter vad det var, såg jag att det var lilla lisen som försökte klättra upp i min säng. jag plockade upp henne och hon sov under mitt täcke hela natten. och alla nätter efter det.
lisa var ofta sjuk. eller, kanske inte så jätteofta, men ofta för att vara katt. en gång när familjen var i fjällen bodde hon hos farmor och farfar. då var hon så sjuk att de trodde hon skulle dö. men veterinären fixade henne. så gott han kunde i allafall. för riktigt fixad var hon nog aldrig, lisa.
lisa hade en vän. han var sundequists katt och hette blå, för att hans var så svart i pälsen att den nästan såg blå ut.
de brukade eskimopussas med nosen när de träffades på gatan. de skrek inte åt varandra som alla andra katter gjorde. de var bara fina med varandra. och jag må nog tro att felicia, familjen däcks katt var ordentligt avundsjuk.
men blå var den enda hankatten i kvarteret som var kastrerad och därför åkte han ofta på spö (inte vet jag om det var för att han var kastrerad, det brukar vara så med katter, men spö fick han så det räckte i allafall) . tillslut blev han så illa tilltuffsad att familjen sundequist skickade ut honom på landet, till en annan familj de kände. i efterhand så undrar jag om det bara var så de sa, för att inte göra sundequistsbarnen ledsna.
sommaren 2005 dog lisa. hon blev bara sju år. inte särskilt gammalt för att vara katt. jag var på gotland då och hälsade på i en kompis sommarstuga. jag flög hem därifrån och pappa kom och hämtade mig på arlanda. jag var glad. berättade om att jag badat i den blå lagunen och att vädret hade varit bra och att jag cyklat runt hela fårö. pappa sa inte mycket. nickade mest, svarade ibland på frågor. när vi kom till ikea stannade pappa på parkeringen.
"fian, innan vi åker hem är det en sak jag måste berätta" och jag kommer ihåg att hjärtat stannade.
jag grät varje kväll i flera månader. förbannade mig själv att jag inte var hemma. att jag inte hade varit hemma och räddat henne. de hade hittat henne på gatan. hon såg fin ut, sa de. inte trasig någonstans. lite blod från munnen, men annars helt fin. vi ordnade en gravplats åt henne i gottröra och jag målade en fin gravsten med vita snirkelbokstäver. och så sjöng jag en vaggvisa för flyktbenägna och tvivlade på att lisa faktiskt blivit överkörd. kanske hade det något med hennes blödning i ögat att göra. eller att hon på senare tid börjat se och hoppa efter saker i huset som vi inte såg. kanske saknade hon blå. kankse dog hon av hjärtesorg.
hennes tassavtryck på alltanen på bergatan finns fortfarande kvar sedan vi målade om räcket en sommar. och busken hon älskade att ligga och lura i står kvar där. hennes lucka i dörren finns också och man kan fortfarande hitta hennes hårstrån i filtar och mattor.
men det är underligt det där med lisa. för ibland kände jag en varm liten kattkropp i fotänden av sängen och ibland såg jag hennes skugga mot väggen. och ibland (men bara ibland) kan man se nya små tassavtryck i hallgolvet på bergagatan.
NÄR MAN INTE KAN SOVA OCH SAKER DU INTE VET
när du sov kunde man dra löst med fingertoppen över din bröstkorg och då ryckte du till och akutkliade precis där man hade dragit med fingret. det tyckte jag var extremt roligt.
