SNÄLLA RARA, LÅT MIG VARA!
jag ska berätta om igår. men först vill jag att ni läser inläggen "dags att vakna: del 2" och "jag skulle ha skjutit honom när jag hade chansen". jag ska nämligen berätta om det. om killen som jag så vänligt kallade jävla kukhuve och fittpitt i mitt inlägg i maj 2008. i dagens inlägg får han heta klamydiakillen. just på grund av att han inte är något mer personifierad än en sjukdom för mig, såhär några månader senare. kontentan av det hela är; jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket längre. inte alls faktiskt. jag är inte ledsen, jag är inte glad. jag är inte arg och jag är inte sur. däremot kan jag bli oerhört irriterad och trött på folk som beter sig omoget. tro det eller ej, men nu syftar jag inte på klamydiakillen utan klamydiakillens kompisar. och här kommer återknutningen till igår. igår var jag och sara på clap to this. vi hade kul trots att vi var där för att supa bort våra sorger (sorger som inte har något som helst att göra med klamydiakillen, för att förtydliga). en kille kommer fram till mig och säger följande:
-sofia, eller hur?
-ja, hur vet du vad jag heter?
-chansade, sofia är ju det fjärde vanligaste namnet.
(sara frågade om han kunde gissa hennes namn, men det kunde han inte, trots att sara är det tredje vanligaste namnet)
jag sträcker fram handen för att han ska presentera sig och det gör han. minns dock inte vad han hette. men vi kanske kan kalla honom för någonting? vi kan kalla honom kenneth. ett fult och lite avskyvärt namn. kenneth. men trots att han presenterar sig så vet jag inte vem han är. blir orolig att det skulle kunna vara någon jag legat med, men slår bort tanken ganska snabbt när han säger att han läser min blogg.
-jaha, oj, kul. varfördå?
-näe, alltså. du skriver ju om en kille där..
här trodde både sara och jag att han menade hjälten. hjälten som det har handlat om den senaste tiden. nej, det visar sig vara någon annan kenneth menar. nämligen klamydiakillen. de ät tydligen vänner, klamydiakillen och han. och så blir det förhör. kenneth börjar ställa frågor och jag fattar inte vad det går ut på. kenneth frågar om klamydiakillen är bra i sängen och jag undrar om det kanske är kenneth som vill ligga med honom. och så säger han:
-men, hur många gånger hade ni sex då? klamydiakillen säger minst tjugo.
jag skrattar lite gott inombords, för jag vet exakt hur många gånger vi hade sex och jag gillar att klamydiakillen överdriver för att hävda sig själv för sin kompis kenneth (de talar tydligen om allt). han frågar varför vi har undvikit varandra hela kvällen och jag svarar att jag inte har lust eller ork att vara kompis. jag föredrar att klara mig utan klamydiakillen än gå runt och vara hans låtsaskompis. kenneth säger att jag har snackat skit om klamydiakillen på min blogg. jag förnekar det inte direkt, men jag vill inte påstå att det är skitsnack. det är så jag upplevde situationen och jag säger till kenneth att jag inte nämner klamydiakillens namn i bloggen någonstans(vilket han såg lite förvånad ut över, så jag förstod ju att han inte allst läst bloggen, bara någon som sagt det till honom) och om klamydiakillen väljer att ta illa upp så är det hans problem, inte mitt. och om det nu är så, att klamydiakillen faktiskt tar illa upp för dethär jag har skrivit så verkar det ju som om det ligger någon sanning i det hela, ur hans perspektiv också. för om det inte skulle göra det skulle han väl inte bry sig? då skulle denhär killen i inläggen kunna vara vem som helst, ingen att bry sig om. kanske rent av min egna fantasier. men nu är det inte så, nu tar klamydiakillen illa upp och nu är det så att det var såhär situationen var. så tycker jag och jag säger det till kenneth och antingen verkar han hålla med mig, eller så låtsas han bara. kenneth avslutar hela samtalet med att säga att han ska meddela detta till klamydiakillen. jag säger nej. blir arg och går därifrån.
jag fattar inte varför han ältar dethär. jag fattar inte varför han gör det till en så stor grej. det var länge sedan och ärligt talat så bryr jag mig som sagt inte ett skit längre. låt mig bara vara så låter jag dig vara. en enkel ekvation.
men det räcker inte där. tydligen är de inte nöjda där. kenneth är inte nöjd. han vill ha mer. jag tror faktiskt att kenneth rent av njuter av att springa som en jävla iller mellan klamydiakillen och mig och han njuter av att vara jävlig.
-du nu har jag pratat med klamydiakillen och han förnekar allting. han säger att han inte ens känner dig.
jag vet inte om det är en lättnad eller något annat. men jag säger
- bra. jag känner inte honom heller, har aldrig gjort och kommer aldrig att vilja göra.
sedan går jag dansar asset av mig och drar hem med någon ny karl och knullar hela natten. och får inte klamydia.
adjö gå och dö!
MEN HON SOM DANSADE DÅ?
då kan man ju fråga sig, var han som inte dansade en våldtäktsman? överreagerade jag eller skulle jag polisanmält honom? var dethär en personkränkning eller sexuella trakasserier, eller var det rent av, en våldtäkt?
ska jag vara ärlig så vet jag inte. vad var det som hände på eriksdalsbadet den 30 augusti? blev jag våldtagen på eriksdalsbadet den 30 augusti? nej, jag vet inte. jag har faktiskt ingen aning.
i fredags var jag på modem i uppsala och där träffade jag olle och christoffer. jag berättade historien om konserten på eriksdalsbadet för dem och de blev chockade. det är tydligen inte okej att ta någon olovligt på fittan, även om man är på rockkonsert. men varför tyckte denhär killen det? men äh, han var säkert full, han visste säkert inte vad han gjorde, kanske du tänker. så tänker kanske jag med, men i själva verket är det ju hans kvinnosyn som är sned. har han inget bättre att komma med? är det hans sätt att ragga? att kränka och att tycka ned? nej, jag hänger inte med..
senare på vår utekväll på modem kommer christoffer fram till mig och ser lite sådär uppjagat upprörd ut. han säger att en tjej på dansgolvet dansade för nära, var för på och för våldsam och ville hångla och ville trycka sig emot, men det ville inte christoffer. var det en våldtäkt? kan en tjej som dansar och våldshånglar vara en våldtäktsman? hur kan folk tro att det är okej att vara för på, även om man säger nej. klart och tydligt. NEJ! jag förstår inte, jag får ingen klarhet, allt jag vet är att jag inte vet, det är ingen hemlighet.
HAN SOM INTE DANSADE
medans jag sitter här i min självömkan och väntar på någon som jag aldrig mer kommer träffa har jag ju glömt att berätta om en sak som hände mig den 30 augusti. den 30 augusti runt halv tolv-snåret på kvällen befinner jag min på en teddybear stockholm-konsert på eriksdalsbadet på söder. jag står längst fram, bredvid min hjälte (det vill säga han som övergav mig morgonen efter den 30 augusti. hjälten). det är trångt, det är svettigt och min hjälte är full men inte jag. min hjälte är snygg och full i en members only-jacka och vi står längst fram. vi dansar skriker skrattar pussas hoppar sjunger och trängs. då känner jag en hand. på fel ställe. först tänker jag väl: det är trångt, det är mycket folk. om någon kommer åt min rumpa är det ingenting att bry sig om. men handen rör sig sakta från rumpan, in mellan mina ben och fram i fittan. jag slåt bort handen, men den kommer tillbaka. och dethär gott folk, är inte hjältens hand. hjälten har ena handen på mina axlar och den andra i en taktvinkning i luften. nej, denhär handen är någon annans. och den kommer tillbaka, hela tiden. när jag slagit bort handen för kanske fjärde gången och den åter igen kommer tillbaka får jag tag i den. jag vet inte vad jag gör, men jag knycklar och klämmer, böjer och bänder, försöker vrida allt i handen åt fel håll, försöker få av alla ben, situationen är obscen.
då får jag syn på honom, ägaren till handen. han grinar illa och jag tar i lite till. jag försöker se honom i ögonen, för nu är jag arg, men han ser bort, ser ned och han kvider säkert tyst. och äntligen försvinner handen. jag står längst fram bredvid min hjälte och vi dansar skriker skrattar pussas hoppar sjunger och tängs. då känner jag en hand. igen. samma hand. samma hand som letar sig fram. JAG ÄR KILLE OCH JAG ÄR PÅ ROCKKONSERT! DÅ BORDE DET VARA HELT OKEJ ATT TA TJEJEN FRAMFÖR PÅ FITTAN! JAG MENAR VADÅ, HON LÄR JU BLI KÅT AV DET!!! jag vänder mig om, ser rakt på honom och jag skriker du är så jävla vidrig när du gör sådär, fattar du inte att du är en jävla våldtäktsman!? då försvinner taffsarkillen och han tar handen med sig. jag gråter lite mot min hjältes members only-jacka och han frågar vad som hänt. jag snyfftar fram något som han lyckas förstå och han ställer sig bakom mig. håller om mig och jag är glad att han är där. hjälten.
DET HÄR BLI DET SISTA OM ATT SAKNA OCH ATT MISTA
ja, du är som prasslet i mina lakan, som solen på balkongen, som doften av tvålen i duschen som var för trång för två, som en promenad i hågadalen, som en middag du lagade, som en bussresa tillbaka, som att vakna tillsammans i ett tält på arvikafesivalen, som när jag grät i dina lakan eller som när vi låg med varann till min favoritskiva. du är som pannkakorna som vi åt med jordgubbar och grädde och du är som illamåendet efteråt. du är som lyckan av att se dig och du är som saknaden och ensamheten. du är fucking allt.
