jag har ljugit. eller syndat, det kanske är ett bättre ord att använd i det här sammanhanget, när vi ändå pratar om gud och gudvetvad. jag syndade för att jag ljög. jag ljög, för jag är visst rädd för döden. det slog mig idag när jag tog tåget till stockholm. jag tänkte på att om vi är med om en olycka nu, mellan märsta och ändstationen, när vi rusar fram i kanske 140 km/h (okej, jag vet inte hur fort ett vanligt tåg går, men jag kan tänka mig att det är något så när) så kommer det göra ont. mest troligt kommer jag dö. när jag tänkte så insåg jag att jag faktiskt inte alls har lust med det. jag vill ju inte dö. inte såhär oförberett. faktiskt blev jag till och med lite rädd för att jag tänkte på att det var fullt möjligt (något osannorlikt, men ändå någon procent troligt) att jag skulle dö på det där tåget. men usch! istället placerade jag mig så att jag så fort som möjligt skulle kunna luta mig fram och sätta upp armarna som för att skydda huvudet om olyckan var framme. jag funderade också på vilket som är säkrast, att sitta vänd i tågets färdriktning eller att sitta bakvänd. jag kom fram till att bakvänt är nog bäst, för då dämpas huvudsmällen av ryggstödet. med den kloka slutsatsen så bytte jag plats. det resulterade dock i att jag blev åksjuk och mådde jävligt illa när jag kom fram till stockholms centralstation. men vad gör man inte för att få leva. en dag till.

igår satt jag i min ensamhet och såg en dokumentär på kunskapskanalen. det var en ung kristina lugn som pratade om sin barndom. och gud. och om dikter hon skrev om gud och jesus och om hur hennes riktiga mamma skulle komma och hämta henne så hon skulle få vara med sin riktiga pappa. hennes riktiga mamma var döden och hennes riktiga pappa var alltså gud. jag har tänkt mycket på både döden och gud på senare tid. döden tror jag på. den finns liksom där. jämt. jag har planerat för den dagen då jag ska möta döden. jag är inte särskilt rädd, mer beredd. men jag har ingen brådska. jag kan gott gå här och bara fördriva tiden ett tag till. däremot är det det här med gud. gud lämnade mig för länge sedan och jag tror inte vi kommer hitta tillbaka till varandra. han var ganska taskig mot mig. men som ett litet hopp och ett litet rop på hjälp så försöker jag hålla kvar och hoppas på att det kanske, kanske ska kunna bli vi två igen.

man ska inte försöka äta hela kakan. för då tar den slut.
man ska inte försöka äta hela kakan. för då tar det slut.

jag trodde inte du skulle dyka upp i lördags. på stället där vi alltid ses. antingen hälsar vi och säger ingenting mer till varandra, du hittar någon söt tjej som heter annika eller erika eller något annat fint och jag går hem och gråter. eller så hänger vi hela kvällen, dansar på stora dansgolvet, skrattar åt din kompis och dricker mintsmak ur shotglas. jag trodde inte du skulle dyka upp i lördags, men det gjorde du. det var som om du hade väntat. du stod där och väntade på att jag skulle komma fram och hälsa. jag hälsade. du höll kvar. hela kvällen. i lördags var första gången vi kysstes så andra kunde se. första gången. och vi har setts i två år. det var en grej för mig, jag tror inte det var det för dig. vi sov tillsammans och du hade inte bråttom iväg på söndagmorgonen, så som du alltid annars brukar ha. du ska träffa kompisar, du ska plugga, du ska äta lunch, du ska gudvetvad. men inte den här gången. den här gången fick jag ligga kvar i din säng och fick äta en äggmacka i soffan. vi såg på teveprogram om djursjukhus och du berättade saker som du kan om trasiga djur och sånt. jag gillar när du gör det. jag blir imponerad och du blir någon slags ikon. vi tar en kort promenad och sedan tittar vi på två lägenheter som har visning i samma uppgång som du bor i. det är fint att gå runt i en främande lägenhet och låtsas. låtsas att det är vi. att det ska bli vi i vår nya låtsaslägenhet. att mäklaren säger "ni" till oss när det egentligen bara är han och jag. ensamma. ingen förstår att allting bara är på låtsas.

fuck you life
fuck you love

det är fredagkväll och jag sitter hemma i min soffa och läser en bok. det handlar om en tjej som blivit av med hela sin familj, mamma, pappa och bror i en flygolycka när planet krockade med afrika. det är sorgligt. hon försöker ta livet av sig lite då och då, men nu verkar det som om hon lagt det suicidala på hyllan för en stund och gett sig ut i världen. just nu är hon i bryssel och lyssnar på en version av "somewhere over the rainbow" med den tjocka hawaiianen som vägde över 300 kilo och dog för att han var så tjock. den lyssnar jag också på och fäller en liten ynklig tår tillsammans med självmordstjejen i boken. jag undrar lite hur det ska gå för henne. hon säger bland annat saker som
"jag pratar inte om husdjur eller om att inte ha fötts. jag pratar om att det då och då kan ligga nära till hands att göra slut på alltihop för att man inte ser vad som är upp och vad som är ner och inte har lust med något och inte tror att någonting någonsin kommer att bli bra igen."
jag vet inte vad jag ville ha sagt med det här. det är helt enkelt en bra bok.

jag har varit lite nojig över att det kommit så mycket nya läsare hit. det är liksom inte meningen att massa folk ska läsa det här. det är mest för min egen skull. i natt drömde jag i allafall att v fått tag på länken hit till mitt och jag vaknade av världens ångest för att han läst mig. nu på förmiddagen har jag tänkt och jag kommer mest troligt ta till någora åtgärder. det får ni höra om när det är gjort. önska mig lycka till. eller inte. eller jag vet inte. herrå.