EN DAG I SÄNDER

för att han har ganska korta ben och går lite som en fotbollskille. för att han säger "kom nu, så hånglar vi" och för att han mitt i en mening kan böja sig fram och viska "du är snygg" och sedan fortsätta prata som om ingenting har hänt. för att han väcker mig på morgonen genom att lägga sina iskalla händer på min mage. för att han biter mig på nyckelbenen och lite för hårt i öronen. för att han pratar om knäppa saker, till exempel en liten fluffig och söt kanin som han tycker att jag ska skaffa. för att han håller mig i handen när vi sover och för att han snarkar litegrann, men bara tills jag viskar att han ska vara tyst. bara för att han tavlor med blommor på och vissna rehab-växter i fönstret. bara för att han inte vill ha mig.

idag var en bra dag med sol, blåst, röda rosor, marknad och broströms café. jag har tillochmed sett en liten liten fluffig hund som jag tyckte var söt och rolig. kan kvällen avslutas bättre än med en söta-djur-googling? jag tror inte det, och därför bjuder jag på det bästa och finaste (obs, inga hundar dock, är inte riktigt där än)

idag när jag gick hem från jobbet såg jag en tant, eller dam, eller vad man ska säga, på gågatan.
hon såg rolig ut, nej, inte rolig, spännande. nej, kanske inte spännande, men intressant. hon såg intressant ut. hon såg intresserad ut. hon hade grått långt och spikrakt hår och svarta jeans uppe vid öronen. ja, det är faktiskt sant. för hon hade en extremt kort överkropp. hennes bröst (som iofs var ganska stora och som gravitationen hade gjort sitt med) hängde liksom över skärpet på byxorna. där gick hon, med lång grå kappa, jeans under öronen och händerna i sidorna. som om hon ägde hela gågatan. det gjorde hon verkligen, hon ägde.

ibland undrar man ju var för slags dragningskraft man har. undrar hur fan man lyckas varje gång. eller snarare, inte lyckas. och så undrar man ju lite om det är ens eget fel, att man bara träffar idioter till karlar. eller om det bara är så, att det är idioterna som dras till mig. jag fattar inte. jag fattar inte vad jag gör för fel. jag är nog helt enkelt för lättlurad. jag är helt enkelt för förblindad. ibland kan det hända att jag skäms lite för min egen skull. för att jag är så lättdriven. för att jag är så utnyttjad. hur jävla ballt är det att vara macho? jag tycker verkligen att det är noll ballt. jag blir bara irriterad, trött arg. nej, inte arg, besviken. jag skulle bara vilja känna hur det ska kännas när det funkar med någon. undrar hur det är. det kanske är lite som en dröm?

folk vill att jag ska uppdatera här. men jag är så trött i armarna. jag slösar pengar som jag inte har och jag dricker för mycket vin som man mage inte tål. ibland hör jag av mig till någon. säger "när ska du ta ditt förnuft till fånga och träffa mig när du är nykter?" får inga bra svar. får dåliga svar som "du är ju också alltid fullsomenkastull". inga ja och inga nej. som vanligt vara, vet inte. jag köper blommor för dyra pengar för det är det enda jag orkar hålla vid liv. jag orkar inte jobba och jag orkar inte städa. jag saknar tallbacksvägen. jag saknar de irriterande fåglarna utanför fönstret en tidig lördagsmorgon. jag saknar rådjuren i trädgården och katterna på trappan. jag skulle vilja ha en liten vän, kanske dendär vita katten jag hittade på blocket. bara någon som kommer till mig och säger "mjao, klappa mig lite, pussa mig på nosen och klia mig på halsen". kanske den lilla vita katten eller kanske, kanske bara någon annan.