EN DAG I SÄNDER

i januari 2008 blev en kille påkörd av en bil när han var i usa. jag kände honom knappt. vi hade hälsat och vi hade pratat. men vi kände inte varandra. men när han dog så kändes det ändå. jag hade glömt bort hur det kändes, men idag hittade jag det här mailet i min utkorg på facebook. rakt till honom. rakt in i mig. konstigt nog så saknar jag honom. men det konstiga är att jag ser honom. överallt. kanske hade han ett vanligt utseende, eller så inbillar jag mig. men på något vis finns han kvar.

"martin,
jag vet inte om du minns mig. jag tror inte det, men jag minns dig.
du var killen som jag alltid av någon anledning la märke till. du är en av de få människor som jag verklien minns utseendet på, som jag får upp en bild av i huvudet när jag tänker på. jag vet inte varför, men det var något speciellt, du hade någonting som gjorde intryck, och som stannade kvar.
ja sörjer dig martin. jag tänker på dig och din familj och dina nära vänner varje dag. jag önskar att det inte var du. du verkade vara en person som visste vad som var viktigt, vad som betyde något. du verkade vara viktig och betydelsefull för dina vänner. jag önskar att det inte var du.

det var **** som berättade. jag blev helt förtvivlad. jag hoppas att du har det bra där du är martin, var du än är. jag tänker på dig och jag ska tända ett ljus för dig här i domkyrkan i uppsala. jag vill inte säga att du ska vila i frid. jag tycker inte du ska ta det lungt. jag tror nog du gör bäst i att vara dendär glada, trevliga, underbara killen jag såg här. även fast du sprungit till väldens ände, så fortsätt. jag hoppas du orkar springa länge."

jag är så jävla trött på surdegsbakande män. vad är det som händer?!
en man kletar ihop en deg, låter den jäsa i två dagar. stoppar in den i ugnen den tredje dagen. och så vilar han på söndagen. typ som gud. jag skulle gärna vilja veta vad som händer. sen när blev det kreddigt att baka bröd? jo, kära vänner, det blev kreddigt när manliga medelkasshipsters började göra det. jag menar, det är ju sånt brudar hållt på med sedan typ stenåldern. männen täljde spjut, jagade buffel och kvinnorna bakade surdegsbröd. fastkedjad vid spisen. typiskt gubbigt skämt som jag lovar att surdegshipsterkillarna skrattar lite under lugg åt.
är det här ett sätt för manliga medelkasshipsters för att påvisa sin jämställdhet? är det såhär ett jämligt samhälle ska se ut? jag är skeptisk. för det första blir jag jävligt pissed över att manliga medelklasshipsters blir höjda till skyarna för att det bakar ett fucking bröd. för det andra blir jag pissed för att de ens finner tiden att baka ett tre-dagars-bröd. det är orättvist! varför blir inte jag hypead när jag bakar bröd? varför skriver inte dn om mig?
och det här med att blogga om skiten också. en surdegsblogg. det känns som ett desperat hävdelsebehov. kanske inte personen i sig, men att män kan. män kan göra kvinnliga sysslor och de kan göra det tillsammans. de kan baka ett jävla surdegsbröd och samtidigt blogga om det. män kan göra två saker på en gång.
jag menar, visst, det är svårt att göra ett riktigt jävla bra surdegsbröd. det krävs övning och en liten skopa kunskap också. jag säger inte att jag tycker att "det var bättre förr", att vi ska fortsätta i samma långtråkiga, könfördelade spår. inte alls. men är det här allt? är surdegsbloggarna så nära jämställdheten vi kan komma? hoppas inte.

här sitter jag och svettas under armarna. nu är det mer eller mindre sommar. snarare mer. för jag har dragit igång ac-n på kontoret men jag är typ febersvettig ändå. inte särskilt sexigt. jag har inte tvättat håret sedan i söndags. min chef bjuder på tuggummi. det smakar som jordgubbsglass, ganska äckligt tycker jag.
eftersom det här är en restart ska jag berätta om lite olika grajor jag tycker är nice och cute. bland annat ska jag berätta om mina intressen. jag är intresserad av olika saker, men det finns något jag kallar de tre hyperna och i den tripletten ingår: relativitetsteorin, hallandsåstunneln och rymden. hallandsåstunneln intresserar mig mest. jag tycker det är helt otroligt spännande att allting kan gå fel. att dagens arkitetur, uträkningar, mätningar och hela faderullan kan misslyckas så mycket. jag nästan gottar mig hallandsåstunnelns missär. en dag ska jag åka dit. hellst innan den är klar. om den någonsin kommer bli klar. det facinerar mig. tänk om den aldrig blir klar? vilken grej va? epic fail, men samtidigt inte. så otroligt spännande. som ett barn som i en bitterljuv eufori hugger av daggmaskar på mitten.