EN DAG I SÄNDER

i januari 2008 blev en kille påkörd av en bil när han var i usa. jag kände honom knappt. vi hade hälsat och vi hade pratat. men vi kände inte varandra. men när han dog så kändes det ändå. jag hade glömt bort hur det kändes, men idag hittade jag det här mailet i min utkorg på facebook. rakt till honom. rakt in i mig. konstigt nog så saknar jag honom. men det konstiga är att jag ser honom. överallt. kanske hade han ett vanligt utseende, eller så inbillar jag mig. men på något vis finns han kvar.

"martin,
jag vet inte om du minns mig. jag tror inte det, men jag minns dig.
du var killen som jag alltid av någon anledning la märke till. du är en av de få människor som jag verklien minns utseendet på, som jag får upp en bild av i huvudet när jag tänker på. jag vet inte varför, men det var något speciellt, du hade någonting som gjorde intryck, och som stannade kvar.
ja sörjer dig martin. jag tänker på dig och din familj och dina nära vänner varje dag. jag önskar att det inte var du. du verkade vara en person som visste vad som var viktigt, vad som betyde något. du verkade vara viktig och betydelsefull för dina vänner. jag önskar att det inte var du.

det var **** som berättade. jag blev helt förtvivlad. jag hoppas att du har det bra där du är martin, var du än är. jag tänker på dig och jag ska tända ett ljus för dig här i domkyrkan i uppsala. jag vill inte säga att du ska vila i frid. jag tycker inte du ska ta det lungt. jag tror nog du gör bäst i att vara dendär glada, trevliga, underbara killen jag såg här. även fast du sprungit till väldens ände, så fortsätt. jag hoppas du orkar springa länge."