EN DAG I SÄNDER

såhär dagen före dopparedagen känner jag mig inte lika bitter längre, inte lika hjärtekrossad och besviken på allt och alla som har med män att göra. idag är som vanligt, som allting var innan allting gick åt helvete. på grund av det (tack vare?) så tänkte jag skriva några rader som sammanfattar min missär de senaste veckorna. kate nash satte ord och toner på mitt tillstånd, vilket värmer och hjälper och får mig att inse att jag inte är så ensam och att det inte är så himla synd om mig:

simply, knowing you exist ain't good enough for me. but asking for your telephone number seems highly inappropriate. seeing as I can't even say hi when you walk by. and that time you took my hand it felt so nice, I swear I never felt this way about any other guy and I don't usually notice people's eyes but I conducted a plan to bump into you most accidentally, but I was walking along and bumped into you  much more heavily than I had originally planned. it was well embarrassing and I think you thought I was a bit of a twat .I just think that we'd get on and I wish I could tell you face to face instead of singing this stupid song, but yeah I just think that we'd might get on.

so I went to that party where everyone, they looked kind of arty. and I was wearing this dress, 'cause I wanted to impress but I wasn't sure that I looked my best 'cause I was so nervous but I carried on regardless strutting through each room trying to find you. but when I saw you kissing that girl, my heart it shattered and my eyes they watered and when I tried to speak I stuttered. and my friends were like: whatever, you'll get some one better. his eyes are way to close together and we never even liked him from the start. and now he's with that tart, and I herd she done some really nasty stuff down in the park with michael. they say she's easy and if your guys with the one that's sleazy, then he aint worth your time 'cause you deserve a real nice guy
so I proceeded to get drunk and to cry. I locked myself in the toilets for the entire night.

saturday night, I watched channel 5 and I particularly liked CSI. I don't ever dream about you and me, I don't ever make up stuff about you and me that could be considered insanity. I don't ever drive by your house to see if you're in ,I don't even have an opinion on that tramp that you're still seeing. I don't know your timetable, I don't know your face off by heart. but I must admit there's a part of me that still thinks that we might get on...

igår var en såndär underbar dag som man bara kan leva igenom och njuta av varje sekund trots att det inte är något speciellt. när man inser att vänner ändå betyder mest. det är de som finns kvar, de som bryr sig och de som alltid ringer dagen efter. igår var en såndär dag med tedrickande i sängen, sufjan stevens julskiva, högläsning ur bang och ligga halvsovandes och frysandes under täcket. det är såna dagar som jag känner att vänner är allt. fuck relationships, man behöver inget mer än en god vän och en kopp kinesiskt jasminte. man behöver inget annat än att ringa till mary och gnälla ibland. och hon låter mig göra det. hon lyssnar och förstår och tröstar. man behöver inget annat än P.A som säger att jag är bra, att jag har en passion och att jag är duktig på det jag gör. det kommer nog aldrig finnas en enda snubbe i denhär värden som jag kommer älska lika mycket som jag älskar mina vänner. det kommer aldrig finnas någon snubbe som kommer skratta med mig som P.A gör, det finns ingen snubbe som kommer förstå mig så bra som mary gör. vi är som syskon. vi kan varandra i princip utan och innan, vi kan ringas, prata länge, prata kort, men det värmer lika mycket varje gång. vi kan ses och umgås i timtal utan att behöva göra något speciellt för att tiden ska gå. vi kan ligga bredvid varandra i den röda soffan framför teven och inte störas av tystnaden ett enda dugg. vi känner varandra. och jag tror inte att kom kommer kunna lära känna någon annan som jag känner mina vänner. det kommer aldrig finnas någon som jag kan säga "jag älskar dig" till, och vara säker på att jag menar det. men till mary kan jag, till P.A kan jag. och det får mig att känna att det alltid finns något att leva för!

just nu kan jag känna att dethär med kärlek är bara jobbigt, för mycket och ivägen. hur mycket kan en liten, liten sak som K.Ä.R förstöra egentligen? allt.
jag börjar bli rädd och oroad över mig själv. jag beter mig som en unge i mellanstadiet som gör slut med johan på 10-rasten, jaha, hoppsan, och blir kär i pelle på  lunchrasten. det är pinsamt. jag brukar aldrig vara sån. jag blir aldrig kär i någon, aldrig förälskad eller tänker på någon dag ut och dag in. men nu gör jag det och jag fattar inte varför. det är nästan lite så att jag skäms för att vara kär, eller, vad det nu är jag är. för kär är jag nog inte. jag har varit det en gång och jag tror inte att det kändes såhär. men vad är dethär då? någon slags flyktig förälskelse för att fördriva tiden? några engångsligg för att jag ska få mitt också? trots att jag vet att det är just det, ett engångsligg och trots att jag vet att morgonen efter aldrig är den samma som kvällen före, så känns det ändå i hjärtegropen när jag sliter mig upp ur sängen, klär på mig och går hem.
jag brukar inte känna så heller. jag brukar smita iväg, smärtfritt och lätt, ingen ångest, inget samvetskval, inget krossat hjärta, inga telefonnummer bytta. och det brukar flyta på bra.
men nu, när jag känner att det är dags att slita sig upp ur sängen, klä på sig och går hem så känns det faktisk. jag vet inte om det beror på att de jag träffat på senare tid är kort sagt sådana som skulle kunna vara potetiella pojkvänner, eller om det är jag som förändrats. är inte jag dendär känslokalla tjejen längre? hon som gav fan i om killen fick ligga kvar ensam och naken i sin säng. det kanske låter hemsk, men det gjorde mig faktiskt gott och jag mådde bra av det. men nu har alla dehär "svårt-att-slita-sig"-känskorna börjat dyka upp. jag har börjat lämna mitt telefonnummer och jag har börjat höra av mig. fitta. det är verkligen inte likt mig. och vad är det jag väntar mig? tror jag på fullaste allvar att någon från i fredags ska höra av sig till en tjej som smiter efter halva natten och föreslå en fika? det är ju ett skämt. jag vet inte varför jag är så naiv. det kanske är ett test? mina vänner säger alltid att de tror att jag inte kan bli någons flickvän. jag är för kall liksom, för ego och för hårt. för butchig för mitt eget bästa och säger vad jag tycker lite för rakt ut. så kanske dethär är ett sätt för mig att testa om det finns någon karl i denhär världen som är tillräckligt dum för att vilja vara med mig. fan vad jag skulle älska honom.