WHATEVER, YOU'LL FIND SOMEONE BETTER
just nu kan jag känna att dethär med kärlek är bara jobbigt, för mycket och ivägen. hur mycket kan en liten, liten sak som K.Ä.R förstöra egentligen? allt.
jag börjar bli rädd och oroad över mig själv. jag beter mig som en unge i mellanstadiet som gör slut med johan på 10-rasten, jaha, hoppsan, och blir kär i pelle på lunchrasten. det är pinsamt. jag brukar aldrig vara sån. jag blir aldrig kär i någon, aldrig förälskad eller tänker på någon dag ut och dag in. men nu gör jag det och jag fattar inte varför. det är nästan lite så att jag skäms för att vara kär, eller, vad det nu är jag är. för kär är jag nog inte. jag har varit det en gång och jag tror inte att det kändes såhär. men vad är dethär då? någon slags flyktig förälskelse för att fördriva tiden? några engångsligg för att jag ska få mitt också? trots att jag vet att det är just det, ett engångsligg och trots att jag vet att morgonen efter aldrig är den samma som kvällen före, så känns det ändå i hjärtegropen när jag sliter mig upp ur sängen, klär på mig och går hem.
jag brukar inte känna så heller. jag brukar smita iväg, smärtfritt och lätt, ingen ångest, inget samvetskval, inget krossat hjärta, inga telefonnummer bytta. och det brukar flyta på bra.
men nu, när jag känner att det är dags att slita sig upp ur sängen, klä på sig och går hem så känns det faktisk. jag vet inte om det beror på att de jag träffat på senare tid är kort sagt sådana som skulle kunna vara potetiella pojkvänner, eller om det är jag som förändrats. är inte jag dendär känslokalla tjejen längre? hon som gav fan i om killen fick ligga kvar ensam och naken i sin säng. det kanske låter hemsk, men det gjorde mig faktiskt gott och jag mådde bra av det. men nu har alla dehär "svårt-att-slita-sig"-känskorna börjat dyka upp. jag har börjat lämna mitt telefonnummer och jag har börjat höra av mig. fitta. det är verkligen inte likt mig. och vad är det jag väntar mig? tror jag på fullaste allvar att någon från i fredags ska höra av sig till en tjej som smiter efter halva natten och föreslå en fika? det är ju ett skämt. jag vet inte varför jag är så naiv. det kanske är ett test? mina vänner säger alltid att de tror att jag inte kan bli någons flickvän. jag är för kall liksom, för ego och för hårt. för butchig för mitt eget bästa och säger vad jag tycker lite för rakt ut. så kanske dethär är ett sätt för mig att testa om det finns någon karl i denhär världen som är tillräckligt dum för att vilja vara med mig. fan vad jag skulle älska honom.
jag börjar bli rädd och oroad över mig själv. jag beter mig som en unge i mellanstadiet som gör slut med johan på 10-rasten, jaha, hoppsan, och blir kär i pelle på lunchrasten. det är pinsamt. jag brukar aldrig vara sån. jag blir aldrig kär i någon, aldrig förälskad eller tänker på någon dag ut och dag in. men nu gör jag det och jag fattar inte varför. det är nästan lite så att jag skäms för att vara kär, eller, vad det nu är jag är. för kär är jag nog inte. jag har varit det en gång och jag tror inte att det kändes såhär. men vad är dethär då? någon slags flyktig förälskelse för att fördriva tiden? några engångsligg för att jag ska få mitt också? trots att jag vet att det är just det, ett engångsligg och trots att jag vet att morgonen efter aldrig är den samma som kvällen före, så känns det ändå i hjärtegropen när jag sliter mig upp ur sängen, klär på mig och går hem.
jag brukar inte känna så heller. jag brukar smita iväg, smärtfritt och lätt, ingen ångest, inget samvetskval, inget krossat hjärta, inga telefonnummer bytta. och det brukar flyta på bra.
men nu, när jag känner att det är dags att slita sig upp ur sängen, klä på sig och går hem så känns det faktisk. jag vet inte om det beror på att de jag träffat på senare tid är kort sagt sådana som skulle kunna vara potetiella pojkvänner, eller om det är jag som förändrats. är inte jag dendär känslokalla tjejen längre? hon som gav fan i om killen fick ligga kvar ensam och naken i sin säng. det kanske låter hemsk, men det gjorde mig faktiskt gott och jag mådde bra av det. men nu har alla dehär "svårt-att-slita-sig"-känskorna börjat dyka upp. jag har börjat lämna mitt telefonnummer och jag har börjat höra av mig. fitta. det är verkligen inte likt mig. och vad är det jag väntar mig? tror jag på fullaste allvar att någon från i fredags ska höra av sig till en tjej som smiter efter halva natten och föreslå en fika? det är ju ett skämt. jag vet inte varför jag är så naiv. det kanske är ett test? mina vänner säger alltid att de tror att jag inte kan bli någons flickvän. jag är för kall liksom, för ego och för hårt. för butchig för mitt eget bästa och säger vad jag tycker lite för rakt ut. så kanske dethär är ett sätt för mig att testa om det finns någon karl i denhär världen som är tillräckligt dum för att vilja vara med mig. fan vad jag skulle älska honom.
Kommentarer
Trackback
