EN DAG I SÄNDER

den 14 april 2001  har en tjej fest i sin lägenhet tillsammans med sin bästa tjejkompis, sin pojkvän och två andra killkompisar. de crackar rohypnol och super och har det allmänt gött. en skön hemmafylla, lite snurrigt, litte vinglig, men soft, lugn och bra. gästerna beger sig hemåt och tjejen går och lägger sig i sin säng. somnar. men på natten vaknar hon av att det är två eller flera män i hennes rum. det är kolsvart och hon ser ingenting. men hon hör att det är någon där. hon känner att det är någon där. alla lampor är släckta, gardinerna fördragna. det är någon där. hon säger att hon inte känner igen någon av dem. inte på siluetten, inte på lukten och inte på rösten när de säger "du är en full äcklig hora", "din pojkvän har sagt att han ska knulla sin morsa och nu ska vi knulla dig på samma sätt". sedan håller en av dem fast henne. i armarna och huvudet medan den andre våldtar henne. flera gånger. kanske våldtar också mannen som först höll fast henne, hon vet inte. hon vet bara att det gör ont. jävligt ont. de lyfter sedan ut henne i hallen. de plockar fram tunna läderremmar ur städskåpet och binder henne i en strypsnara. händerna binds ihop och dras upp mot hakan, via knävecken och knyts sedan runt halsen. om hon försöker ta sig loss kvävs hon. ju mer hon sliter, destå hårdare dras det åt om halsen. männen placerar henne i badkaret och börjar tappa upp vatten. kokhett vatten. hon ligger i badkaret i en bisarr fosterställning. rör hon sig så kvävs hon, ligger hon kvar bränns hon ihjäl av det varma vattnet. männen letar runt i lägenheten efter en banan som de säger att de tänker köra upp i fittan, men hittar ingen och kommer istället tillbaka med en apelsin som de trycker in i hennes mun. de har även hittat en burk skokräm som de smetar in hennes ansikte med. sedan går de. de lämnar henne i badkaret. bara går.
men tjejen i badkaret lyckas bita sig loss från apelsinen, få loss ena handen från strypsnaran och med den ringer hon det senast uppringda nummret på sin mobil. till tjejkompisen som varit där tidigare på kvällen och hon larmar polisen som kommer till lägenheten. 
de tre män som varit i lägenheten tidigare på kvällen grips samma kväll. även pojkvännen. och det visar sig att en av männen är känd för polisen och media sedan han varit inblandad i den uppmärksammade våldtäckten i södertälje 1995 (googla) där han dömdes  till åtta månaders fängelse för att ha varit med och kört runt en tjej i en bil hela nattenoch våldtagit henne. polisen hittar även sperma på platsen. pojkvännens. tjejen säger att hon och pojkvännen haft sex en gång tidigare och det var allt annat än en trevlig upplevelse. hon säger i förhör att han tände på att det inte var skönt för henne. men det knullet var för flera veckor sedan och hon hade bytt sängkläder sedan dess. det verkar även som om våldtäktsmännen var bekanta med hennes lägenhet. de visste att ytterdörren var upplåst. de visste vart städskåpet fanns och de visste att de kunde hitta läderremmar där inne. de visste att hon var ensam och de visste att hon var full. ändå läggs förundersökningen ned. brott kan inte styrkas. våldtäkten var ingen våldtäkt.
anledningen: det enda materiella indicium som finns är sperman, pojkvännens sperma. men tjejen är säker på att det inte är pojkvännen som gjort det. hon vet inte vem det kan vara, men det är inte pojkvännen. alltså talar hon inte sanning. det kan uteslutas att hon hittat på allt. man kan inte knyta en strypsnara på sig själv, hon har fallit och skadat sig när hon försökt nå mobiltelefonen, hon har farliga brännskador av det varma vattnet och hon har märken runt handleder och hals. men det räcker inte. i ett såndant här fall där ord står mot ord måste flickan vara trovärdig. hela vägen. men vadå? hennes berättelse är så trolig och sann som det bara går. men tydligen inte tillräckligt. hon måste verka sann hela vägen. nej, dethär var i åklagarens ögon, i polisens ögon, i dommarens ögon inget brott. männen går fria utan ens den ynkligaste prick i registret.

först vill jag säga att det svenska rättssystemet när det gäller våldtäkter är helt jävla vrickat. dethär är bara ett av flera exempel. innan en lagändring 1998 var det ingen våldtäkt såvida det inte var en manlig kuk som gjorde jobbet. fingar, okej, föremål, okej. och det som behövdes för en lagändring var att en tjej blivit våldtagen av några killar som använde en krycka och förstörde henne så pass mycket att hon aldrig kan få barn. att hon under rättegången var tvungen att ta långa pauser eftersom det gjorde för ont för henne att sitta ned så länge.  dethär är sjukt. såhär ska det inte vara. det ska inte vara okej att våldta en tjej som är full bara för att hon är full, det ska inte vara okej att våldta en tjej bara för att "hon är ju en hora", det ska inte vara okej att våldta en tjej för att hon är ensam hemma. det ska inte vara okej att våldta en tjej. ändå händer det. många som sagt sitt om fallet jag beskrivit här ovan (ja, det är på riktigt. dethär är inte mina sjuka fantasier, dethär är pur jävla ren sanning) säger att "men hurfan kan hon vara ihop med en kille som gör sånt? det borde hon ju märkt innan, att han var konstig, att han var ett fucking pervo och en close-to-be-våldtäksman!"
men vafan! detdär är bullshit. man är kär. han är snäll, han är fin, han kanske säger något knäppt ibland, han kanske gör något dumt ibland. men han köper ändå blommor, han ber om förlåtelse och han kanske till och med gråter efteråt i dina armar. vad ska man göra? man är harmlös tills man bevisar motsatsen. precis som med allt. och jag tror att dethär kan vara vem som helst. det kan vara mias anton, hannas markus, jossans johan. jag anklagar dem inte för någonting och jag säger absolut inte att de är några brottslingar, för de har aldrig gjort något. inte för att jag tror att de NÅGONSIN skulle göra något. men det trodde inte tjejen i badkaret heller. aldrig att hennes egen pojkvän som hon älskade skulle våldta henne. det är kanske därför hon vägrar inse att det var han som gjorde det. han som hon älskar. missförstå mig rätt. män är inte svin. mias anton är det inte, hannas markus är det inte och jossans johan är det inte. men vissa går för långt. vissa går över alla gränser. vissa går över gränsen för allt vad totalt jävla kvinnorförakt innebär. och det är sådant man inte kan veta i förväg.
kom ihåg att allting före ett ja och efter ett nej är inte okej. alltid. i alla situationer. även om tjejen är full, drogad, skolans madrass eller har höga klackar och spetsbehå. det är inte okej. aldrig.

eftersom det kom endel saker emellan (läs: "jag skulle ha skjutit honom när jag hade chansen") så ska jag nu berätta om min dag på pliktverket. jag är nämligen inte längre sofia jansson. jag är numera korpral sofia jansson. jag är tydligen man också. i papprena jag fick stod det nämligen att alla män som fyllt 17 och blivit kallade bör infinna sig på pliktverket. jag är över 17 år och jag hade blivit kallad. jag är tydligen då med militära mått mätt en man.
tidigt på morgonen klev jag upp och tog tåget till stockholms central. redan i sjs kupéer kunde man se vilka som skulle till pliktverket. hjulbenta fotbollspojkar med träningsväska och omoderna jeans. eller så var det killar med dreads och svenska akademien-tröja, utan träningsväska. eller alternativ tre, de tjocka killarna med musarm och datanacke och en joltkola i näven. även de utan träningsväska. redan på centralstationen kände jag en viss njutning av hela situationen. inte just att jag var omsvärmad av minderåriga pojkar, utan för att de var så oerfarna. uppsalatåget kom in till spår två, som det nästan alltid gör och de 17-åriga pojkarna gick av. och stod. flackade med blicken, snurrade ett varv, såg sig omkring. det var för bra för att vara sant. jag började ana att dessa småpojkar aldrig åkt tåg till stockholm själva förut. att de aldrig klivit av uppsalatåget på spår två och vetat vart man ska gå. det gjorde mig oerhört exalterad. efter att njutningsfullt (och kanske rentav lite skadeglatt?) iaktagit pojkarna i deras förvirring börjar jag gå mot stationshuset och tunnelbanan. och inte alls till min förvåning så följer drösen av småpojkar efter. där går jag, på stockholms central som en ankmamma med en drös av 20-30 ankungar efter mig. inget säger ett ord, inte till varandra, inte till mig men jag känner att de är tacksamma för en modersgestalt i den nya stora världen. de är tacksamma att de slipper åka själva till stockholm denhär gängen också.
om möjligt blir hela situationen än mer upptrissan, än mer njutningsfull och än mer underhållande när vi kommer till tunnelbanan. på papprena vi fått står det att vi ska av vid tekniska högskolan. jag vet att om man ska till tekniska högskolan tar man röda linjen mot mörby centrum. det verkar inte pojkarna veta. i tunnelbanan är det mycket folk och det är några pojkar som tappar bort resten av ankfamiljen. jag ser dem försvinna ned i fel rulltrappa och skrattar lite för mig själv. när jag och de kvarstående pojkarna står och väntar på mörbytåget (ingen säger fortfarande någonting. alla är tysta, ser rakt fram, ser på godisautomaten, ser ned i golvet) kommer tåget till ropsten. och med stor fascination ser jag på när några av pojkarna gå på. åk till ropsten ni bara. hoppas ni får kul och hoppas ni går vilse och hoppas ni aldrig kommer tillbaka. synd att ni aldrig kunde växa upp och klara er utan er mamma. efter tekniska högskolan blir bytet till roslagsbanan mindre dramatiskt. alla vet vem de ska följa och alla gör det. utan att ett ord har yttrats så vet de. följ efter bara.
på pliktverket står en barsk tant i entren och skriver in oss. hon skrämmer pojkarna. blir arg om de glömt att bifoga något papper, pekar med hela handen och talar med någon slags beordrande generalröst så hon blir röd i ansiktet. jag är enda tjejen i kön. killarna som redan fått skriva in sig och som sitter nedhasade på stolar och väntar vet inte vart de ska titta. de tittar på teven, de tittar i en folder, de tittar på golvet, på sina händer, på sina trasiga gymnastikskor. överallt tittar de, men inte på mig. när jag kommer fram till den barska tanten säger hon "värdesaker ansvarar du för själv". det säger hon bara till mig. inte till killen med datanacken, inte till han med dreads eller den hjulbenta fotbollskillen, utan bara till mig. jag blir sur. jag blir sur för att den enda kvinna jag i mitt liv skulle kunna tänka mig att bli som, förutsätter att jag har guldringar och pärlhalsband och en luis vuittonväska med dyrt smink med mig till pliktverket. bara för att jag är tjej. bara för att jag är enda tjejen. när jag sedan sätter mig ned vid grabbarna i väntrummet ser jag dem skruva på sig. när jag sedan hasar ned, sitter brett med benen och lutar huvudet i handen sådär soft, precis som dem, blir de lite rädda. några tittar, några ser bort. inte för att jag skrevar upp. dom skrevar balle jag skrevar fitta ingenting konstigt. de blir bara rädda. rädda för att jag sitter på en stol och skrevar. precis som dem.
jag hade tre syften med denhär mönstringen.
ett: jag är mer än jävligt trött på folk som klagar. inte minst brudar. klagar på att försvaret bara är för killar, att det är för få tjejer i lumpen och att regeringen borde göra något åt saken. FUCK NO! är det någon som ska göra något åt saken är det ni, brudjävlar! gör fucking lumpen så blir det mer brudar där. enklare än så är det inte. svårare än så är det inte.
två: jag ville prata med killarna, mäta deras matchoighet och hur de beter sig i lupiga miljöer. visst, det var endel snack i väntrummet om vem som fick bäst på styrkan, men jag insåg när jag satt där, skrevande och nedhasad, att det inte hade så mycket med matcho- och mansgrisighet att göra. snarare någon slags desperat behov av bekreftelse. precis ett sådant behov som jag också har. trodde också grabbarna skulle prata med mig, skämta om  att "haha, ja, vi kommer ju få dusha tillsammans i ett år nu". men nej. inget sånt. istället var de rädda. ingen vågade sitta bredvid, ingen vågade titta på mig, ingen vågade prata med mig och jag insåg att 17-åriga pojkar är ganska harmlösa och fega ändå. dock tills de bevisar motsatsen och det kan nog vem som helst göra (något jag tänker skriva om i nästa inlägg).
tre: när jag fick komma till psykologen frågade hon mig om jag någonsin blivit utsatt för sexuella trakaserier (så jävla korkad fråga. alla brudar som någonsin varit ute på krogen har väl fått en släng av det?) och hon frågade om jag var rädd för att bli sexuellt trakasserad. jag blev arg. sa att jag verkligen hoppades att hon inte frågade mig dethär bara för att jag var den enda tjejen där och att jag tyckte att dethär med sexuella trakasserier var något hon skulle prata med grabbarna om istället för mig. jag är inte orsaken till risken att det skulle kunna förekomma sexuella trakasserier inom det militära, utan det är grabbarnas snedvridna sexuella desperation. jag sa att hon istället borde prata med grabbarna om deras sexuallitet som är orsaken till allt sexuellt våld och trakassering istället för min rädlsa för den. det är du, din jävla psykologfitta som skrämmer upp mig och det är du som gör att myten om den rädda flickan och den pulserande penisen lever kvar. fuck you! och jag njöt en sista gång när jag såg psykologen flacka med blicken, pilla i sina papper stamma och fråga vad jag läser för litteratur. ful femkultur, vadfan trodde du!