EN DAG I SÄNDER

när jag jobbar sent på arlanda och tar 2357-tåget hem sitter alltid en kille på perongen. han har slitna sneakers, gamla ganska fula bootcutbrallor, en utväxt frisyr som var lite för modern för honom när den var nyklippt och så har han manchesterkavaj och ryggsäck. varje dag i väntan på 2357-tåget sitter han där. och väntar. han sitter helt stilla rör inte en fläck förutom sina händer. hans händer rör sig frenetiskt runt en färgglad fyrkant. en rubiks kub. jag brukar plocka upp mig äger ingen ur väskan och låtsas läsa, men egentligen ser jag över kanten på när han snabbt som en vässla vrider vänder vränger och velar med sin kub. jag ser honom räkna, rör läpparna som i en viskande ramsa. räknar hit räknar dit. vända dit vända tillbaka. han sitter där länge länge. jag låtsasläser länge länge och han måste tänka att det är konstigt att jag aldrig vänder blad i boken. jag är imponerad. tycker det är lite häftigt att han är som besatt vid sin kub. tycker i korta ögonblick att han är en tönt en nörd en nolla, men inser ganska snabbt att jag är densamma. sitter på en perong mitt i natten och glor på en kub i olika färger. jag slår bort töntnördnolla-tankarna när jag inser att vi är lika, kubkillen och jag. ibland märker han att jag tittar jag jag vänder blicken ned bland de intetsägande orden i åsa lindderborgs debutroman. sådär oerhört klumpigt och odiskret som man gör fast man vet, att det bara förstärker ens dumhet. han ser att jag gör så och det känns som en evighet innan jag kan slita mig från honom och hans rapphet, hans händer på kuben, snabb som en komet och jag vet att att han vet, som om det var någon nyhet.
där sitter han med sin kub, jag med min bok. jag läser aldrig ut boken och han klarar aldrig kuben. i all oändlighet.