KILLAR OCH KUKBULOR
EFFEKTER SOM EN SODA STREAMER
när jag var liten sa mina föräldrar att man fick cancer om man svalde tandkrämen. jag blev livrädd. även om jag kanske inte visste vad cancer var exakt. man dog, det visste jag. pang bom, så var man död.
när jag var liten var jag rädd för att sätta fötterna på golvet när det var mörkt. jag fantiserade ihop att det fanns små monster på golvet som såg ut som någon slags blandning av hattifnattar och dedär äckliga algliknande varelserna som ursula förvandlar havsfolket till i "lilla sjöjungfrun". jag hade en stol vid fotänden av sängen så jag kunde kliva direkt från tröskeln, till stolen och lägga mig i sängen utan att nudda glovet.
när jag var liten blev jag klämd under en såndär gigantisk madrass på gymnastiken. den var för tung för att jag skulle orka lyfta bort den och det kändes som om jag låg där under i en evighet. när gympa-kjell äntligen fick ut mig tårögd och med andan i halsen sa jag att det inte var läskigt ett endaste dugg.
när jag var liten fick jag en gång kolla på en mördarthriller med min mamma. det handlade om en kille som hette michael dunn som mördade en liten flicka och sedan glömde henne dubbelvikt i en stor cylinder som man drar ledningar i. hon gick av på mitten. efter det har jag alltid trott att michael dunn står bakom glasdörren i bastun på bergagatan.
när jag var liten brukade min syster spärra upp ögonen och gå mot mig med stela ben och krokkrampiga händer. ganska ofta jagade hon mig uppför trappan och slutade inte förns jag skrek som en stucken gris.
nu bryr jag mig inte så mycket längre. visst, jag är svag i köttet som alla andra och skulle ge vika för vilken mördaryxa som helst. men jag bryr mig inte längre. nu sväljer jag tandkrämen varje dag.
när jag var liten var jag rädd för att sätta fötterna på golvet när det var mörkt. jag fantiserade ihop att det fanns små monster på golvet som såg ut som någon slags blandning av hattifnattar och dedär äckliga algliknande varelserna som ursula förvandlar havsfolket till i "lilla sjöjungfrun". jag hade en stol vid fotänden av sängen så jag kunde kliva direkt från tröskeln, till stolen och lägga mig i sängen utan att nudda glovet.
när jag var liten blev jag klämd under en såndär gigantisk madrass på gymnastiken. den var för tung för att jag skulle orka lyfta bort den och det kändes som om jag låg där under i en evighet. när gympa-kjell äntligen fick ut mig tårögd och med andan i halsen sa jag att det inte var läskigt ett endaste dugg.
när jag var liten fick jag en gång kolla på en mördarthriller med min mamma. det handlade om en kille som hette michael dunn som mördade en liten flicka och sedan glömde henne dubbelvikt i en stor cylinder som man drar ledningar i. hon gick av på mitten. efter det har jag alltid trott att michael dunn står bakom glasdörren i bastun på bergagatan.
när jag var liten brukade min syster spärra upp ögonen och gå mot mig med stela ben och krokkrampiga händer. ganska ofta jagade hon mig uppför trappan och slutade inte förns jag skrek som en stucken gris.
nu bryr jag mig inte så mycket längre. visst, jag är svag i köttet som alla andra och skulle ge vika för vilken mördaryxa som helst. men jag bryr mig inte längre. nu sväljer jag tandkrämen varje dag.
