EN DAG I SÄNDER

det finns ju en storm i varje människokropp. en isländsk vulkan som får utbrott och inga flygplan flyger. en sydamerikansk jordbävning som bara förgör och förgör och förstör. det finns ju det. men jag undrar om dendär stormen någonsin virvlat upp i honom. den virvlade i mig. den virvlar fortfarande och det har den gjort lite för länge nu, om du frågar mig. (men det skulle du ju aldrig göra).
på radion pratar de om att man ska prata om det. att man ska få vara ledsen. det har jag. och mina vänner har nog tyckt att jag faktiskt hade en bra anledning till att vara ledsen. även om de kanske tycker att det tagit för lång tid, hållt på för länge, att det aldrig släpper och jag blir aldrig gladare och att ha ångest upp i halsen för ingenanledningallsegentligen. att gråta i knät på sin bästa vän när han säger "gråt bara. gråt ut allting". och som jag grät.

nu när sara har outat bloggen på sin vägg på facebook borde jag väl skriva något. den har ju, efter div. hot om våldtäkt och andra glåpord, varit lite mer av en privat dagbok. jag skriver typ när jag vill gnälla. och jag låter de jag vill ska läsa, läsa det. that's all. men nu finns den alltså i omkrets igen då tydligen.
här är jag, i min säng en lördagskväll. ensam. jag har grinat för killen jag var ofantligt och outtröttligt kär i låg med min kompis. henne har jag träffat idag, och det pallade inte min hjärna. det är ju så, att man inte orkar vara vek jämt. men så blir det.
ni minns väl de tre reglerna jag skrev om förut? det inlägget sara la upp på facebook. det är inte så att jag liksom försöker vara tuff och kanske stark, snarare tvärt om. det är ett sätt att skydda sig. ett sätt att inte grina över killen man var ofantligt och outtröttligt kär i. jag följer aldrig reglerna. aldrig alla tre. det går inte. man önskar ju att man var lite mer känslokall, men jag bara svämmar över av känslor att jag inte vet vad jag ska göra av allt. alla lådor är fulla.

alltså, om ni tänker er snygg-johan. han är inte så jättelång, mest lagom. hyfsat vältränad, men inte så han ser biffig ut, utan mer normal. hans hår är ljusare än mitt men mörkare än ditt. han har blåa fina ögon som ler ikapp med hans mun som kanske är det vackraste jag sett. tänderna är vita och raka. tandläkarna var nog nöjda med snygg-johan. han har säkert aldrig haft ett enda hål. han har en blårutig skjorta som hänger bra på axlarna. han har jeans som är lite lagom slitna. skulle till och med våga påstå att de är slitna för att han använt dem mycket, inte för att han var lat och köpte dem färdigslitna. det är alltså positivt. så har han ju, självklart, de obligatoriska vita, söndersmutsade, men ändå inte grisiga, tygskorna.
om ni tänker er snyggjohan le med sitt vita leende mot er på dansgolvet på gh, tänker att ni ser när hans perfekta mun bildar en perfekt båge mot hans kinder. ja, då skulle ni också smälta. det skulle ni, jag lovar.

men problemet är just det.
alla smälter.
kanske det inte är ett problem hos oss tjejer, det är ju ingenting vi kan rå för. vi kan inte rå för att snygg-johan har ett bedårande leende och finalpampiga ögon. men det kan snygg-johan.
för snygg-johan vet att med det där leendet kan han få omkull vemsomhelst.

istället för att bli betagen av snygg-johans skönhet så börjar jag istället störa mig något enormt på honom. varför ska jag ge honom ännu mer självhävdelse-boost? varför ska jag uppmuntra honom till att komma ännu ett steg närmre att ligga med hela stan? nej snygg-johan. du ska bittert få ångra att du gav mig blicken på dansgolvet på gh.
för du ska för en gång skull få känna på hur det är i det verkliga livet, hur det är för oss andra. hur det är för alla hundratals tjejer du har dissat. och jag varnar dig, snygg-johan. nästa gång du ger mig blicken, kommer du önska att du aldrig gett någon den.

i
helda
ditt
liv.



(fortsättning följer)