EN DAG I SÄNDER

jag är så jävla trött på surdegsbakande män. vad är det som händer?!
en man kletar ihop en deg, låter den jäsa i två dagar. stoppar in den i ugnen den tredje dagen. och så vilar han på söndagen. typ som gud. jag skulle gärna vilja veta vad som händer. sen när blev det kreddigt att baka bröd? jo, kära vänner, det blev kreddigt när manliga medelkasshipsters började göra det. jag menar, det är ju sånt brudar hållt på med sedan typ stenåldern. männen täljde spjut, jagade buffel och kvinnorna bakade surdegsbröd. fastkedjad vid spisen. typiskt gubbigt skämt som jag lovar att surdegshipsterkillarna skrattar lite under lugg åt.
är det här ett sätt för manliga medelkasshipsters för att påvisa sin jämställdhet? är det såhär ett jämligt samhälle ska se ut? jag är skeptisk. för det första blir jag jävligt pissed över att manliga medelklasshipsters blir höjda till skyarna för att det bakar ett fucking bröd. för det andra blir jag pissed för att de ens finner tiden att baka ett tre-dagars-bröd. det är orättvist! varför blir inte jag hypead när jag bakar bröd? varför skriver inte dn om mig?
och det här med att blogga om skiten också. en surdegsblogg. det känns som ett desperat hävdelsebehov. kanske inte personen i sig, men att män kan. män kan göra kvinnliga sysslor och de kan göra det tillsammans. de kan baka ett jävla surdegsbröd och samtidigt blogga om det. män kan göra två saker på en gång.
jag menar, visst, det är svårt att göra ett riktigt jävla bra surdegsbröd. det krävs övning och en liten skopa kunskap också. jag säger inte att jag tycker att "det var bättre förr", att vi ska fortsätta i samma långtråkiga, könfördelade spår. inte alls. men är det här allt? är surdegsbloggarna så nära jämställdheten vi kan komma? hoppas inte.