EN DAG I SÄNDER

jag har ljugit. eller syndat, det kanske är ett bättre ord att använd i det här sammanhanget, när vi ändå pratar om gud och gudvetvad. jag syndade för att jag ljög. jag ljög, för jag är visst rädd för döden. det slog mig idag när jag tog tåget till stockholm. jag tänkte på att om vi är med om en olycka nu, mellan märsta och ändstationen, när vi rusar fram i kanske 140 km/h (okej, jag vet inte hur fort ett vanligt tåg går, men jag kan tänka mig att det är något så när) så kommer det göra ont. mest troligt kommer jag dö. när jag tänkte så insåg jag att jag faktiskt inte alls har lust med det. jag vill ju inte dö. inte såhär oförberett. faktiskt blev jag till och med lite rädd för att jag tänkte på att det var fullt möjligt (något osannorlikt, men ändå någon procent troligt) att jag skulle dö på det där tåget. men usch! istället placerade jag mig så att jag så fort som möjligt skulle kunna luta mig fram och sätta upp armarna som för att skydda huvudet om olyckan var framme. jag funderade också på vilket som är säkrast, att sitta vänd i tågets färdriktning eller att sitta bakvänd. jag kom fram till att bakvänt är nog bäst, för då dämpas huvudsmällen av ryggstödet. med den kloka slutsatsen så bytte jag plats. det resulterade dock i att jag blev åksjuk och mådde jävligt illa när jag kom fram till stockholms centralstation. men vad gör man inte för att få leva. en dag till.