EN DAG I SÄNDER

igår satt jag i min ensamhet och såg en dokumentär på kunskapskanalen. det var en ung kristina lugn som pratade om sin barndom. och gud. och om dikter hon skrev om gud och jesus och om hur hennes riktiga mamma skulle komma och hämta henne så hon skulle få vara med sin riktiga pappa. hennes riktiga mamma var döden och hennes riktiga pappa var alltså gud. jag har tänkt mycket på både döden och gud på senare tid. döden tror jag på. den finns liksom där. jämt. jag har planerat för den dagen då jag ska möta döden. jag är inte särskilt rädd, mer beredd. men jag har ingen brådska. jag kan gott gå här och bara fördriva tiden ett tag till. däremot är det det här med gud. gud lämnade mig för länge sedan och jag tror inte vi kommer hitta tillbaka till varandra. han var ganska taskig mot mig. men som ett litet hopp och ett litet rop på hjälp så försöker jag hålla kvar och hoppas på att det kanske, kanske ska kunna bli vi två igen.