EN DAG I SÄNDER

jag har en tendens att skriva bara när jag är ledsen. jag skulle önska, önska att jag var lycklig nu. det är jag inte. jag fick gå hem från jobbet idag. för mina ögon var för svullna och mina kinder för söndergråtna.
allt det som hänt är mitt fel. och jag ångrar mig. du anar inte hur mycket jag tycker om dig och ibland undrar jag hur du kan göra såhär mot mig. men jag vet ju, det är mitt fel. jag hatar att vara tillbaka på ruta ett. nu måste jag börja om igen.
jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga förlåt, hur många gånger jag ska behöva säga att jag ångrar mig och att jag vill vara med dig. bara dig. jag vet att du inte vill lyssna på mig längre.
men du kunde verkligen konsten att göra mig ledsen. så, det var kanske lika bra, jag har liksom varit beredd på det här länge. jag visste ju att det skulle komma. bara inte så snart, bara inte på ett så dåligt sätt. men du borde veta att jag saknar dig. jag saknar dig så mycket att jag inte kan sova om nätterna att jag inte kan vara själv hemma, att jag inte kan jobba och inte kan äta. fan dethär suger. jag saknar dig.