EN DAG I SÄNDER

när jag var tio år flyttade lisa in hos oss. henne älskade jag över allt annat och hon sov i min säng nästan varje natt. jag lärde henne lite tricks som att sitta och stå på bakbenen på kommando. hon var kär i grannkatten och när han flyttade ut på landet dog hon av sorg. jag grät över henne så att jag trodde jag skulle kvävas. jag, farfar och min bror ordnade en fin gravplats åt henne uppe i backen i gottröra och jag gjorde en gravsten där jag skrev hennes namn med fina, vita, snirkliga bokstäver. jag lade dit blommor och tände ljus och sjöng "många tårar har du fällt, många sorger har du mött. sov lille klumpeduns, sov nu sött." 

sedan började jag högstadiet på eriksbergsskolan. det minns jag inte så mycket av, jag tyckte bara att det var jobbigt. när jag gick i högstadiet var jag förälskad i sebastian. vi simtränade tillsammans och han var duktig på att simma och var med i ungdoms-sm och grejer. han var en blond liten pojke med fin näsa och stora fötter. vi brukade hålla varadra i handen och ibland hände det att han pussade mig på kinden. men vi var för blyga för att göra något mer, så tillslut tröttnade jag. istället började jag prata med en vegan från umeå på internet. han kom ned till uppsala en helg och vi hånglade mest. han var kär i mig, men jag gillade inte alls honom. efter hångelhelgen i uppsala försökte han ringa ganska många gånger, men jag svarade aldrig. jag tyckte han var ful och otacksam. på avlutningsbalen i nian hade jag köpt en dyr klänning från nygårdsanna. jag var fin och hade satt upp håret med en vit blomma. på balen hånglade jag med en kille i min klass. jag tyckte det verkade som om han behövde det. han frågade om vi var ihop och jag svarade aldrig riktigt, men vi hängde hela sommaren och hela hösten tills jag gjorde slut i januari när vi gick i ettan på gymnasiet. han blev ihop med en annan tjej och de förlovade sig och flyttade ihop. jag kände mig inte ledsen eller bitter. jag hade kul i gymnasiet. första året hängde jag med josefine (P.A) och mia. det var nog den bästa tiden i mitt liv. i matsalen på lunchen brukade vi lägga keso på varandras stolar när någon gick iväg för att hämta mjölk. eller så stoppade vi köttbullar under müslin på varandras filtallrikar. jag hade kul och jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde då. i samma veva började jag prata med en kille på internet. kändisen. han frågade efter min msn, efter mitt telefonnummer och tillslut bjöd han in mig till sin studentlägenhet i åkeshov. där tände han värmeljus och vi satt på hans säng och lyssnade på hans (miljontals) skivor och såg på garden state. första gången jag var där hade han köpt cider på ica. jag gillade inte cider, men jag drack ändå och blev berusad av kolsyran. vi promenerade på kungsholmen och vid kungsträdgården. det var kalla kvällar i november och december det året och jag hade bara små ballerinaskor på mig. jag hade långt, vågigt hår som han tyckte var fint och jag hade svarta jeans och rutig skjorta, precis som han. han gav mig en blandskiva med mest jason molina och bonnie 'prince' billy på. jag älskade den och lyssnade på den varje kväll innan jag gick och la mig. en gång när vi åkte rulltrappan upp från tunnelbanan sa han att rulltrappshångel var det bästa han visste. jag blev så nervös att jag såg ned på mina små kalla ballerinaskor och vågade inte titta upp på honom något mer. vi sågs i fem månader. när han var på turné med sitt band i england hörde han av sig varje dag, fastän det var dyrt att smsa över gränsen och han skickade oroliga sms när han tyckte att jag dröjde för länge med att svara. en dag slutade han höra av sig och jag fick reda på, på omvägar, att han hade träffat en annan tjej och flyttat ihop med henne på tyresö. jag grät i ett och ett halvt år. men insåg också att denhär tjejen var mycket bättre för honom än jag. hon kunde i allafall dämpa hans sorgsenhet. jag uppmuntrade den nog mest. nu har han gjort en låt med markus krunegård som går på radion ganska ofta och jag kan fortfarande tycka det är jobbigt att höra. men han har nog aldrig mått bättre. kändisen var min första stora kärlek. jag har kvar hans nummer och ibland skriver vi "hej, hur är läget?" på msn. inget mer. vi har inte setts sedan februari det året. vi var nog för lika, han och jag. efter tiden med kändisen var jag lite nere och försökte spendera så lite tid som möjligt själv. det gick bra och sommaren 2006 var nog min bästa. då var jag på vackra österlen och såg på havet och sov i våningssäng och badade i ett blått hav. jag var i förhult i småland och badade naken, sov på en öde ö och spelade minitennis. jag var på hultsfredsfestivalen och såg lou reed. jag var på emmabodafestivalen och fick nya vänner, blev smått festivalförälskad i en johan som var flera år äldre än jag. jag fick sitta i hans knä och ibland pillade han mig i nacken och bjöd mig på vin. det var bra och fint, en lagom nivå. sommaren tog slut och skolan började igen. jag var mest med mina vänner i klassen. vi gjorde mycket kul och vi tyckte (tycker) mycket om varandra. några av oss for till kina sista året på gymnasiet. jag älskade kina. jag älskade höjden och lukten och neonljuset och pojken som cyklade framför vår bil och tappade ut alla sina skolböcker som han hade på pakethållaren. mitt i det kinesiska trafikkaoset. jag bodde hos danyi och hennes föräldrar och ibland bjöd de med mig ut på restaurang där vi åt lotusrötter och baosu. sedan tog jag studenten. jag åt tårta och drack champagne. jag dansade i min vita klänning och mina vita skor, men jag kände mig lite sorgsen över att allt var över. vi var vakna hela natten och framåt morgonen låg vi allihopa tätt i en hög i stadsparken invid bryggan och såg upp i himelen och tänkte att nu börjar livet. nu börjar allvaret.

efter gymnasiet försökte jag läsa ryska. det gick inte och terminen slutade utan mig. jag var hemma och läste böcker och såg på långa teve-serier. i december stod jag inte ut med att inte göra något, så kristina ordnade ett jobb åt mig på arlanda. jag gick hem och grät efter min första arbetsdag. ändå blev jag kvar tio månader. jag var trött och flyttade till ett stort vackert hus med ingrid och johan. i börjar tyckte jag att det var väldigt jobbigt, men senare började jag älska att bo i huset och jag älskade mina kollektivkompisar. om nätterna brukade jag sova inne hos ingrid och vi tröstade varandra och försökte övertyga oss om att allting blir bra. johan och jag lyssnade på musik och följde teveserier. det var nästan alltid någon hemma och jag älskade att aldrig vara själv. mitt liv var ganska intetsägande den perioden. jag jobbade på arlanda, festade på nationerna när jag var ledig och låg med män när kände för det. ingen av dem gjorde något starkare intryck på mig förutom han jag träffade på en förfest i början av sommaren. han hade gula knytskor och randig tröja som han hade köpt på big and beautiful-avdelningen på hm. jag bjöd honom på öl och taxi hem och han frågade efter mitt nummer och sa att han ville träffa mig igen. en gång sa han att jag var lik kate (evangeline lilly) i lost och jag har aldrig blivit så glad. han lagade pasta med mozzarellaost och avocado och han smekte mig över kinden en gång när vi var på weekday i uppsala. "jag tycker om dig också" sa han och kysse mig med munnen full av is. jag gillade det och gick på det. han räddade mig och han var min hjälte. jag har saknat honom endel sedan den dagen han sa att han skulle lämna mig ensam, men saker och ting känns bättre med tiden och jag känner mig bra. och imorgon kära ni, är det fredag. det var det. det var allt.