EN DAG I SÄNDER

i lördags råkade jag träffa hjälten. jag såg honom i trappan på v-dala och först fick jag panik. jag var som en stel pinne som bara glodde. om pinnar kan glo. sedan blev jag arg och väste ett vad gör du här när han kom fram för att hälsa. men så fort han öppnade käften var jag där igen. jag satt liksom fast. jag var tvungen att blunda för att jag inte skulle se allt det jag såg förut. jag var full och jag var dum och jag var fast. och så blev det ju så att vi gick hem till mig. och jag var liten och ynlig och gnällig och jobbig. han var beslutsam, charmig och lite annorlunda. förutom när han la huvudet lite sådär på sne åt vänster, bara för att han vet att han ser så söt ut då, då kände jag igen honom och då var jag nära att plocka ned allt hans söta i lådan (där det fula rosa plastpärlhalsbandet ligger, som jag fick av honom i sommras och som jag vägrar ta upp därifrån) och spara det där tills jag ville släppa det. tänk att få ha en man i byrån, tänkte jag. då skulle jag ha hjälten i min byrå. som jag kunde plocka fram när jag hade lust. det skulle räcka för mig. lilla ynkliga jag. när han frågade om jag hade varit ensam hela hösten svarade jag ja med en sorgsen huvudskakning. inte för att det var sant, utan mest för att han skulle tycka synd om mig. det kan tyckas självdestruktivt, det håller jag med om. jag vet fortfarande inte om dethär har gjort allting bättre eller sämre. eller om det inte gjort någon skillnad alls. för det första var det inte så bra som det brukar, kanske för att vi båda var ganska fulla. men däremot tror jag att dethär var första gången jag kunde vara mig själv inför honom. jag var inte blyg och jag var inte tillgjort trevlig och gullig. jag var jag, som jag. förutom att jag var gnällig och jobbig, men det var mest i provokativt syfte. det kändes skönt, kanske lite för skönt? men som sagt, jag vet inte om det var bra eller dåligt. är du nöjd sofia? nej. är du ledsen och känner dig ensam igen? jag vet inte. nu är det jag som inte vet.