DAGS ATT VAKNA!
jag är ledsen, men jag har töttnat nu. tröttnat på män. tröttnat på karlar. tröttnat på pojkar.
jag har gett allt för många, allt för många chanser, men jag ska sluta med det nu. jag ska sluta sitta och vänta. jag ska sluta bry mig.
det gör mig så himla ledsen att allting bygger på att man har en relation. ja vet inte om jag vill det.
ja är trött på att de flesa av mina vänner ha pojkvänner och jag är trött på att höra om dem.
jag vill inte veta vad marcus åt till frukost, jag vill inte veta vad josefin fick av johan på alla hjärtans dag eller hur underbart maria har borta i costa rica med sin anton! jag fattar inte varför det är så mycket mer värt än vänskap?
kanske för att jag aldrig riktigt upplevt den själv? den sanna kärleken.
om den finns överhuvud taget? jag har gett så många, så många chanser oh jag har verkligen försökt, försökt, FÖRSÖKT att bli kär, men det går bara inte.
eller är jag helt enkelt en väldigt avtänd person? en väldigt avtändande person. mitt kärleksfattiga liv kanske beror på att jag själv är en sådan person som man inte blir kär i, kanske ligger med en, eller två (eller nio) gånger, men aldrig blir kär, eller ens förälskad i. mitt undermedveta kanske känner av det och inser att det är lönlöst att bli kär, för sofia, du kommer ALDRIG BLI ÄLSKAD TILLBAKA.
dethär känns tröttsammt och uttjatat. en förälskelse är inte så viktigt, kan jag tänka ibland. men jo, tydligen är det det. pojkvänner är det enda jag hör om. pojkvänner är det enda det står om i cosmopolitan, pojkvän är det enda i ber om på kvällarna innan hon somnar. varför kan jag bara inte få slippa? slut bomba mig med pojkvänstjat! jag vill slippa, jag vill vara själv. men det enda bittra är att mina vänner inte vill det. de kommer skaffa man och hus i kåbo och då kommer jag sitta där själv, med mitt kaffe och min cosmo (där de fortfarande bara skriver om pojkvänner) och min avlidne mobiltelefon (ingen ringer ju någon som är ensam, när man själv har allt) och vänta. vänta förjäves på att mitt riktiga liv ska böra.
och jag kommer sitta där i min ensahet, ensam, ensam och vänta på att han ska dyka upp. men det gör han aldrig,
jason molina försöker trösta mig genom att sjunga "you'll get used to it", men han skrämme mig bara. jag vill inte vänja mig vid ensamheten.
(och all denhär bitterheten bara för att han inte hör av sig)
jag har gett allt för många, allt för många chanser, men jag ska sluta med det nu. jag ska sluta sitta och vänta. jag ska sluta bry mig.
det gör mig så himla ledsen att allting bygger på att man har en relation. ja vet inte om jag vill det.
ja är trött på att de flesa av mina vänner ha pojkvänner och jag är trött på att höra om dem.
jag vill inte veta vad marcus åt till frukost, jag vill inte veta vad josefin fick av johan på alla hjärtans dag eller hur underbart maria har borta i costa rica med sin anton! jag fattar inte varför det är så mycket mer värt än vänskap?
kanske för att jag aldrig riktigt upplevt den själv? den sanna kärleken.
om den finns överhuvud taget? jag har gett så många, så många chanser oh jag har verkligen försökt, försökt, FÖRSÖKT att bli kär, men det går bara inte.
eller är jag helt enkelt en väldigt avtänd person? en väldigt avtändande person. mitt kärleksfattiga liv kanske beror på att jag själv är en sådan person som man inte blir kär i, kanske ligger med en, eller två (eller nio) gånger, men aldrig blir kär, eller ens förälskad i. mitt undermedveta kanske känner av det och inser att det är lönlöst att bli kär, för sofia, du kommer ALDRIG BLI ÄLSKAD TILLBAKA.
dethär känns tröttsammt och uttjatat. en förälskelse är inte så viktigt, kan jag tänka ibland. men jo, tydligen är det det. pojkvänner är det enda jag hör om. pojkvänner är det enda det står om i cosmopolitan, pojkvän är det enda i ber om på kvällarna innan hon somnar. varför kan jag bara inte få slippa? slut bomba mig med pojkvänstjat! jag vill slippa, jag vill vara själv. men det enda bittra är att mina vänner inte vill det. de kommer skaffa man och hus i kåbo och då kommer jag sitta där själv, med mitt kaffe och min cosmo (där de fortfarande bara skriver om pojkvänner) och min avlidne mobiltelefon (ingen ringer ju någon som är ensam, när man själv har allt) och vänta. vänta förjäves på att mitt riktiga liv ska böra.
och jag kommer sitta där i min ensahet, ensam, ensam och vänta på att han ska dyka upp. men det gör han aldrig,
jason molina försöker trösta mig genom att sjunga "you'll get used to it", men han skrämme mig bara. jag vill inte vänja mig vid ensamheten.
(och all denhär bitterheten bara för att han inte hör av sig)
Kommentarer
Postat av: Ida
men hallå. 20 år, du är knappt 20 år. ibland kan det vara bättre utan.
Trackback
