EN DAG I SÄNDER

En hel dag. En hel dag har det suttit i mitt huvud. Hela dagen i en månad.
Kanske att jag har börjat glömma, kanske har jag redan gjort det men ändå
har du fastnat. Du finns där, tatuerad på insidan av mina ögonlock, hela tiden ser jag dig. Varje dag i en månad.
Men jag minns doften, klart jag minns. Att den svaga tobaksdoften fastnade. Jag vet inte om den kom från dig, men den fanns där, hela tiden fanns den där och varje gång jag känner den doften ser jag dig. Jag ser dig och dina röda ögon, som om de dröjt kvar. Ögon som stirrat hela natten och väntat på att få slutas. Men nej, inte denhär natten heller, och inte förra och inte den innan. Jag vill sova. Jag skulle göra allt för att få se dina ögon utvilade. Bara vakna och bara finnas och bara se när solen lyser genom persiennerna i ditt rum och se dammet röra sig sakta i det starka solljuset som sipprar in som ränder. Vad som helst för det. Vad som helst för det ögonblicket. Ögonblickar.
Jag lyssnar på låten och jag tänker på dig. Är det till mig?
Jag lyssnar på låten och jag vet, fy fan vad väl jag vet att det inte är till mig.
Kanske att du borde ha förstått, kanske har du gjort det. Jag har sagt det rakt ut, flera gånger om har jag sagt det rakt ut. Men har du förstått? Förstår du inte att jag vill se de där solstrålarna genom persiennerna? Förstår du inte att jag vill se dem med dig?
Och kanske att jag inte kommer längre, att jag inte kommer längre än såhär. Jag är feg, jag vet. Du vet. Jag vet att du vet att jag är feg, det borde du förstå, att jag vet att du vet. Borde du inte förstå att jag är för feg för att säga allt dehär, allt som jag egentligen redan sagt. Det är sjukt att jag gör såhär, helt sinnessjukt, men jag är för feg, du borde veta.
Kanske du inte förstår hur det känns. Den känslan när det underbaraste lilla, lilla kronblad från den underbaraste vackraste blomma i världen sätter sig i min hals och sprider sin underbara doft (av tobak?) ända ut i min näsa, att detta lilla kronblad inte försvinner hur mycket jag än hostar och hur detta lilla kronblad långsamt kväver mig. Jag ser ingen utväg och jag kan inte svälja för jag är för feg. Har du någonsin känt det? Har du känt hur underbart skönt det lilla bladet kittlar när jag talar till dig, när du talar till mig. Har du känt doften?
Kanske att du aldrig vankat fram och tillbaka på gatorna och väntat på dendär solen, på dedär solstrålarna. När natten aldrig ger sig av och dedär röda ögonen gör sig påminda om och om igen. Dina ögon. Jag vet inte om du har det, jag vet inte om jag vill att du ska det.
Och kanske att du aldrig upplevt det här. Kanske att du inte vet hur det känns att vara en förlorare.