nu har det hänt. igen. jag undrar om jag är ensam om att råka ut för dethär. men det tror jag inte. jag är nog inte ensam om att känna för mycket, tro för mycket, hoppas och önska på för mycket. jag gillar inte att bli besviken och jag gillar inte att jag blir så jävla ledsen av att bli besviken. JAG ÄR INTE DIN MORSA! jag ska inte behöva säga åt dig vad som är rätt och vad som är okej. eller vad som är fel, för all del. jag ska inte behöva uppfostra dig, lära dig hur respekt fungerar. det är inte min uppgift att tala om hur man beter sig eller så, jag orkar inte då. ALLT JAG BEGÄR ÄR ATT DU SKA FATTA SJÄLV! TÄNKA SJÄLV TYCKA SJÄLV OCH ATT DU FÖR I HELVETE SKA SÄGA DET DU VILL SÄGA OCH DET DU MENAR! jag vill inte slösa bort min tid på att vänta på någon som kanske kommer. någon som kanske (kanhända, måhända, möjligen, möjligtvis, med viss möjlighet, eventuellt) dyker upp i helgen.
-sofia, ska vi hitta på någonting i helgen?
-nej, jag vet inte.. jag kanske får besök..

DU STJÄL MIN TID

OCH DU STJÄL MITT LIV

OCH JAG KOMMER ALDRIG

FÅ TILLBAKA DET!