EN DAG I SÄNDER

denna eviga plåga, denna återkommande börda. denna ständiga smärta som är fylld av ångest och vemod. denna ständiga oro och ängslan, denna syndaflod. fyfan vad jag hatar den. mensen.
det finns inget annat som är så jobbigt. inget annat som hindrar en från att göra vadsomhelst. inget annat som får en att må så pissigt. inget annat än mens får en att bli så jävla orolig.
jag vet att det är ett helvete. jag vet att mensverk är en smärta som inte går att beskriva på något vis, inte jämföra med något annat. det är outhärdligt. ändå går man varje månad och lite väntar på dagen då mensen ska komma. räknar dagar, blir orolig. några dagar till går, blir ännu oroligare. så orolig att man tidigt på morgonen spatserar i desperation till ungdomshälsan och skriker i kärringjävlens ansikte att JAG ÄR JU FÖRFAN GRAVID! JAG SKA INTE VARA DET! GÖR NÅGOT ÅT SAKEN! hon sitter vid datorn och knappar. är ganska seriös. hon ser kanske att jag är påväg att börja grina närsomhelst. hon frågar när jag hade mens sist. jag andas hetsigt. svettas. sitter i stolen. spänd. svarar "3 veckor". allting stannar upp. minutvisaren på vägguret slår om till en ny minut så att det ekar i hela skallen. jag känner mina händer klibba ihop där jag så prydligt lagt dem i en psykotisk ställning i knät. mina ben darrar så att knäna slår i varandra och jag ser hur kärringens kraffsande på tangenterna och hur hennes never-ending-musklickande upphör på en hundradels sekund. hur hennes huvud sakta vrider sig mot mig. hur hon ser på mig med ena ögonbrynet höjt. hur hon med avsmak lyfter på överkäppen och upprepar långdraget "trrrrrrreeeeeee veckooooooor.......?"
mitt hjärta slår som en vettskrämd harskranks. jag tror hon hör det. jag konstaterar. ja, tre veckor.
"men du vet väl att det vanliga är..."
"ja, jag vet. jag vet vad det vanliga är. fyra veckor. men det är inte fyra veckor för mig. det är tre. TRE FUCKING VECKOR!"
"jasså..."
hon svarar bara jasså. det är ingen fråga. hon tycker inte jag är konstig. men hon förstår mig inte heller. hon tycker ingenting. ingenting utom att jag är en dum jävla töntbrud som förfan inte ens vet hur en menscykel fungerar.
tillslut efter mycket tjat ger hon mig en tid till måndagen den fjärde augusti. och så blir jag hemskickad.
men prick på dagen, exakt fyra veckor efter förra gånger så kommer den ju, mensjäveln. såklart. såklart, som alltid annars. och som alltid annars blir man lika glad över något som man vet kommer göra att man mår piss om några timmar. att man ligger som ett litet foster på sängen och orkar inte göra någonting. att man är trött i benen, utslagen och osugen på allt man brukar vara sugen på. man orkar inte vara trevlig, man orkar inte vara glad. kanske orkar man grina en skvätt för att det gör så ont och för att man hatar att ha mens och man vill att det ska vara över. alltid, varje gång, älskar jag den dagen.