EN DAG I SÄNDER

igår var jag i gävle och fikade på ett lila kafé med färgglada teburkar, blåglaserade koppar, rökelse och färgade ljus. hummus och olivröra på hembakat bröd. det känndes som om jag var i en blandning av ett marockanskt tempel och sandra beijers blogg. finfintfantastiskt. jag drack ett te från st petersburg med smak av citrus och karamell och jag gillade det.  vid bordet bredvid, snett emot satt en man. eller nej, jag vill inte kalla honom man. han var förvisso äldre än mig, men inte så gammal så att man kalla honom för man och inte så ung så att man kan kalla honom för pojke. han var snygg. hans näsa liknade kändisens och hans ögon likade hjältens. han hade en fin blondlockig snedkammad frisyr som jag tyckte var finast i hela världen. han hade en rödrutig skjorta som var knäppt till översta knappen. över den hade han en svart kofta och över den en svart lång jacka. han drack kaffe ur en av de  blåglaserade kopparna och läste i en bok av edgar allan poe. säkert lyssnade han på ryan adams eller dylan eller tim hardin tänkte jag. han verkade vara en sån. en sån som jag skulle kunna tänka mig var sådär mjukmysig och som man älskade hjärtligt bara han vågade visa sin hjärtliga sida. för att verka intressant så drog jag upp min bok som jag alltid har med mig men aldrig läser ut. han såg inte mig. jag vände mig mot honom, skrattade lite åt den spännande texten i min bok. han såg inte mig. jag flyttade min fot närmre hans och trixade lite med luggen och med skosnörena och med dragkedjan på tröjan. han såg inte mig. men jag såg honom. jag såg honom och för ett ögonblick kändes det som om jag var i himelriket.