EN DAG I SÄNDER

kändisen hade en plansch på väggen i sitt studentrum i åkeshov. den var från någon skiva av någon svensk ledsen gitarrspelande småskäggig farfarströjepojk. planschen såg ut som en såndär korsstygnstavla som brukar hänga i köket hos farmor och farfar. där det står någonting i stil med borta bra men hemma bäst eller något klokt och snällt om gud. men på din korsstygnstavla stod det ingenting om gud. trots att din granne josef som pluggade bibelkunskap vill jag minnas, gärna hade sett att det hade stått någonting om jesus eller tacksamhet. nej, på din korsstygnstavla stod det självhat. självhat med fina blå korsbokstäver. självhat med en snittsig snygg blå korsstygnsbård. du sa att din mamma hade förbjudit dig att ha den uppe. du hade den där ändå. du plockade bara ned den när hon kom på besök. för att hon inte skulle bli orolig. för att hon skulle slippa gråta mer över dig. för det hade hon gjort, sa du. sista sommaren du bodde kvar hemma hade hon gråtit. hon hade stått i köket i din pappas armar och gråtit ned på hans arm, (kom och håll mig varm). och han hade gråtit ned i hennes hår (tiden läker alla sår). de älskade dig. de hatade att vara oroliga. jag blev också orolig. jag oroade mig för att du inte åt (förlåt förlåt förlåt). att du inte orkade gå till skolan och att dina ögon alltid såg så röda och trötta ut (men låt det aldrig ta slut). jag ville bara hålla om dig de gångerna då du i små skalor vågade berätta om dig själv. men du var för blyg för att berätta och jag var för blyg för att hålla om dig. för blyg för att säga att allting blir bra (det är ju med dig jag vill va). men såklart blev det inte så, allt rann liksom ut i sanden, handen, stämbanden. jag saknade dig (snälla, ligg med mig) som en sömnig saknar sina prassliga lakan. och du. du träffade en ny, som en nyvaken möter morgonen. men jag tror, darling, att vi båda insåg. att sakta men säkert började vi faktiskt tycka om oss själva.