KAMPEN MOT TYSTNADEN
nej, nu har jag tröttnat. här har jag gått och väntat väntat och väntat på att tystnaden ska släppa. på att munnar ska öppnas och att tankar och tycken ska börja sippra ut mellan tänderna. men, det har fortfarande inte hänt. sedan jag sist skrev om det manliga tigandet så har jag stött på det ett otal gånger och nu är jag för i helvete trött på det. det ständiga tigandet. så här om dagen började jag. här om dagen började jag min kamp mot den manliga tystnaden. jag har inte besegrat den. men lyckats ifrågasätta den. och jag har slutat tjata. jag har slutat säga till grabben på jobbet "ska du inte gå på lunch nu så att vi andra också hinner gå". jag skiter i det. han säger inte "nu går jag på lunch" och jag tajar inte. jag säger till när jag är hungrig och då går jag. han får stå där i sin tystnad och gräma sig över att jag gick före honom på min lunch, fastän det var hans tur. han kan gott vara sur och han kan gott tycka att jag är ego. det gör mig ingenting, för han kommer aldrig säga någonting om det och jag kommer aldrig behöva höra det.
jag tröttnade på att du aldrig kunde prata om vad du tyckte och kände. att du aldrig kunde välja och att jag just av den anledningen ställde dig framför vardagsval. vilken film ska vi se? vad ska vi äta till frukost? vad vill du göra? vad vill du dricka för öl? vill du vara med mig på riktigt eller vill du bara ligga? och varje gång, varje gång var allt du lyckades klämma ur dig ett ynkligt litet tafatt jag vet inte. du gjorde mig trött. du och de andra gjorde mig trött på den manliga tystnaden och nu vill jag för all framtid slippa den. tack. jag tröttnade på att jag var tvungen att avsluta det vi hade (vad var det vi hade? du vet inte) bara för att du inte visste vad du ville. "jag är en enda röra. jag kan inte prata om känslor. jag vet inte." att jag var tvungen att säga att nu ses vi aldrig mer, trots att jag verkligen verkligen ville se dig mer. varje dag ville jag se dig mer. och allt bara för att du inte kunde få ur dig annat än att du inte visste. det är inte mycket du vet. när ska du börja veta? kanske när jag börjar här. kanske när jag säger att jag är trött på ert eviga tigande.
Kommentarer
Postat av: marnie
jag säger bara: SNAP!!!
Postat av: di
jag säger bara; så sant!
Postat av: Anonym
du skriver otroligt bra, puss.
Postat av: i
det var jag som skrev det där, alltså.
Trackback
