EN DAG I SÄNDER

jag har haft mina motgångar i min tro på kärleken. visst, kärlek är vidunderlig och en av de största krafterna och drifterna i världen. men jag har aldrig mött denna kärlek på ett bra sätt. jag har alltid trott jag jag är en sådan tjej som ingen kan älska. det har varit någonting som jag liksom har accepterat. jag kan älska (som fan) men inte bli älskad. vissa är bara så. men så dag fick jag reda på att det faktiskt fanns en kille engång som älskade mig. han var kär. i mig. jag förstår inte. jag trodde aldrig att det var allvar. och eftersom jag inte trodde att det var allvar har jag drivit lite med hela grejen. nej, jag har snarare varit oerhört lömsk och elak och förjävlig. jag har varit så elak mot den enda kille som någonsin älskat mig. hur dum får man vara? och jag förstår inte, jag förstår förstår förstår inte varför han fortfarande vill vara min vän efter allt jag gjort. jag förstår inte varför han pratade med mig på nyårsafton och låtsades som ingenting. jag förstår inte varför han inte avskyr mig. jag förstår inte varför du inte hatar mig?