EN DAG I SÄNDER

jag har alltid varit själv. jag är ganska bra på det. att vara själv. det är inte så att jag behöver någonting annat heller. inte just nu. det är klart, det är jobbigt att vara ensam, men jag har ju massa folk omkring mig, folk som betyder så mycket för mig att min mage nästan spricker när jag tänker på det. det är inte heller så att jag har särskilt svårt att få tag i en karl, snarare tvärt om. kanske att det rent av är för lätt? men egentligen är det inte så att jag är i desperat behov av en karl. nej. inte alls. det är bara den där lilla grejen, den om att bli sedd och den om att betyda någonting för någon. det vet jag att jag gör. det är nog kanske inte det som är grejen heller. utan snarare det faktum att nederlaget blir så ofantligt påtagligt när man förlorar. om och om igen.