EN DAG I SÄNDER

jag åkte till stockholm en tisdag. det var som en flashbackresa till 2005. samma tåg, samma kyla, samma svettiga händer och dunkande hjärta. jag skulle möta mange vid slussen. han hade frågat om jag hittade dit, eller om han skulle möta mig på stationen. det tyckte jag var cute. typiskt norrlänningar, tänkte jag kanske. vi kramades när vi sågs, sedan gick ni till fotografiska och jag pratade hela tiden. pratade, skrattade, var nervös, ville försvinna men samtidigt vara kvar. vi tittade på alla fotografier, ibland mötte han min blick och det där leendet som jag minndes från inflyttningsfesten kom fram. jag gillade det. att gå på museum med en snygg kille som log mot en och diskuterade en färgglad fotoinstallation. hur fint är inte det? ganska fint, om du frågar mig. vi gick tillbaka mot götgatan där han bodde. i en dublett i skrapan lagade han mat (på riktigt god mat, han gjorde toast i en lyxförpackning. en kombo jag inte trodde fanns) och vi delade på en flaska vin. jag sa att jag borde åka hem, men han sa att jag fick sova kvar, om jag ville. om jag ville. såklart att jag ville. vi sov nära och jag vill lova er att mange är den bästa skedaren jag någonsin träffat. lyckans ost på den tjej som får skeda med honom. lyckans ost mig. jag vet inte hur jag ska förklara, om det finns någonting som räcker till för att förstå. kanske att inte ens jag förstår. jag tror inte det. men det var det. det var faktiskt allt. vi sågs en gång till och det tog slut efter det. jag vet inte varför och jag vill inte veta heller. det är bara fint på något sätt att få ha kvar det jag vill ha kvar av mange. ingenting av det jag har kvar av honom är fult eller dåligt, det är bra att ibland få vara med om något sådant. det var det.