JAG ÄR HEMSKT LEDSEN, MEN IBLAND FALLER MAN TILLBAKA I GAMLA VANOR
Ibland är det bara så att jag inte kan låta bli att falla tillbaka i det gamla. Idag är en sådan dag. En såndär dag då jag vaknar med ångest i bröstet och det är så tungt att jag inte orkar resa mig ur sängen. Det händer ofta nu för tiden och jag känner att den enda som kan lösa det här är jag. Ingen veterinär i världen skulle kunna lösa dom här knutarna. Även fast jag intalar mig själv att han är det enda som behövs. Det är nog inte så. Jag vet att det inte är så.
Ni som har läst den här bloggen länge har fått höra om V. Många gånger. Allt det senaste åren, ända sedan den 29 januati 2009 har hadlat om honom. Jag kommer liksom inte framåt. Och ärligt talat vet jag inte varför. Det är inte det att han är smart, att han är bra på det han gör, att han kan snacka omkull vem som helst, att han går lite som en forbollskille, att han blir lätt solbränd eller att hans mungipor är böjda uppåt, lite som på en clown. Det är inte det att hans hud är len, att han ibland kan vara knäppare än jag, att han bara gör mig helt jävla fast i allt som är han.
Det är allt det andra, det är dom gångerna han säger något fantastiskt fint till mig och att jag nästa dag ser honom med någon annan. Det är dom gångerna det slår slint i huvudet på honom och han blir arg för småsaker och kastar mina saker i väggen. Det är när han ser på mig med den där blicken som säger att allt jag gör är korkat och fel och fult. Det är när han aldrig säger förlåt.
Ingrid sa till mig att det är när man vinner tillräckligt ofta, det är då man känner att det är värt att stanna kvar. Jag vinner tillräckligt ofta för att tycka att det är värt. Att han är värd. Att han är värd allting. Som sist när han sa att om det var en person i hela världen som han skulle kunna tänka sig att leva resten av livet med så var det jag. En vecka senare, ser jag honom med någon annan. Jag vinner tillräckligt ofta, men jag vill vinna jämt. Det här duger inte. Det räcker inte till.
Ibland tänker jag att det som skulle kunna få bort ångesten är att han och jag fick vara med varandra. Att han förstår hur mycket jag faktiskt tycker om honom, hur mycket jag skulle kunna göra. Det vill säga, vadsomhelst.
Men jag börjar ju inse att den enda som kan få bort det här är jag. Jag måste låta mig glömma honom. Låta mig själv gå vidare. Låta mig inse att det aldrig aldrig någonsin ever kommer blir bra. Det kommer aldrig någonsin bli han och jag.
