EN DAG I SÄNDER

jag satt precis och läste igenom allt gammalt jag skrivit här. jag grät en skvätt jag. inte för att jag är ledsnare nu, eller för att jag är gladare nu. utan för att jag jag känner igen den där ångesten så väl. den dyker upp ibland, mer sällen, men den dyker ändå upp. då hade jag en plats att filtrera, ventilera och avreagera, men det har jag inte nu. nu är ju min blogg en glad och pepp och knäpp blogg. men jag måste erkänna att jag gillade det gamla jag läste. inte det att jag gillade hjärtesorgen, gråtnätterna eller blåmärkena på handen. jag gillade det ärliga och känsliga och det som fick mig att känna så mycket som jag aldrig trodde att jag egentligen kunde känna. för visst är det fint ändå, att jag vet att jag vågar älska. att jag vågar älska något så jävulskt att jag knappt gjorde något under den perioden, då, på den tiden.

men det finaste av allt är ju att jag inte har gett upp. jag vågar igen. det trodde jag inte. det hade jag verkligen aldrig trott.