igår på tåget hem från stockholm läste jag ut boken om den självmordsbenägna tjejen. det slutade bra. hon var inte suicidal längre. och det var ju tur, för henne. allting gick bra. the end.

kom på en grej. idag märke jag att det var ett tag sedan jag grät, men att jag egentligen har lust att gråta hela tiden. jag vet inte varför jag har slutat gråta. kankse har det att göra med att det är trist att gråta ensam. vitsen med att gråta är ju att få bli tröstad.

"jag gillar dig endel" sa han till mig. endel. en del. jag tänker mig en del som en del ur en cirkel. som när man på mattelektionerna delade upp en cirkel i procentdelar. en av dom delarna gillar han mig. och det har jag tänkt på. vad menar han egentligen? en del kan vara en stor del, eller en liten bit. allt ifrån 1% till 99%. men aldrig helt ut. en del sluter aldrig hela cirkeln. jag gillar inte dig en del. jag gillar dig hela biten, hela cirkeln runt. 100%.

jag har ljugit. eller syndat, det kanske är ett bättre ord att använd i det här sammanhanget, när vi ändå pratar om gud och gudvetvad. jag syndade för att jag ljög. jag ljög, för jag är visst rädd för döden. det slog mig idag när jag tog tåget till stockholm. jag tänkte på att om vi är med om en olycka nu, mellan märsta och ändstationen, när vi rusar fram i kanske 140 km/h (okej, jag vet inte hur fort ett vanligt tåg går, men jag kan tänka mig att det är något så när) så kommer det göra ont. mest troligt kommer jag dö. när jag tänkte så insåg jag att jag faktiskt inte alls har lust med det. jag vill ju inte dö. inte såhär oförberett. faktiskt blev jag till och med lite rädd för att jag tänkte på att det var fullt möjligt (något osannorlikt, men ändå någon procent troligt) att jag skulle dö på det där tåget. men usch! istället placerade jag mig så att jag så fort som möjligt skulle kunna luta mig fram och sätta upp armarna som för att skydda huvudet om olyckan var framme. jag funderade också på vilket som är säkrast, att sitta vänd i tågets färdriktning eller att sitta bakvänd. jag kom fram till att bakvänt är nog bäst, för då dämpas huvudsmällen av ryggstödet. med den kloka slutsatsen så bytte jag plats. det resulterade dock i att jag blev åksjuk och mådde jävligt illa när jag kom fram till stockholms centralstation. men vad gör man inte för att få leva. en dag till.

igår satt jag i min ensamhet och såg en dokumentär på kunskapskanalen. det var en ung kristina lugn som pratade om sin barndom. och gud. och om dikter hon skrev om gud och jesus och om hur hennes riktiga mamma skulle komma och hämta henne så hon skulle få vara med sin riktiga pappa. hennes riktiga mamma var döden och hennes riktiga pappa var alltså gud. jag har tänkt mycket på både döden och gud på senare tid. döden tror jag på. den finns liksom där. jämt. jag har planerat för den dagen då jag ska möta döden. jag är inte särskilt rädd, mer beredd. men jag har ingen brådska. jag kan gott gå här och bara fördriva tiden ett tag till. däremot är det det här med gud. gud lämnade mig för länge sedan och jag tror inte vi kommer hitta tillbaka till varandra. han var ganska taskig mot mig. men som ett litet hopp och ett litet rop på hjälp så försöker jag hålla kvar och hoppas på att det kanske, kanske ska kunna bli vi två igen.

man ska inte försöka äta hela kakan. för då tar den slut.
man ska inte försöka äta hela kakan. för då tar det slut.

jag trodde inte du skulle dyka upp i lördags. på stället där vi alltid ses. antingen hälsar vi och säger ingenting mer till varandra, du hittar någon söt tjej som heter annika eller erika eller något annat fint och jag går hem och gråter. eller så hänger vi hela kvällen, dansar på stora dansgolvet, skrattar åt din kompis och dricker mintsmak ur shotglas. jag trodde inte du skulle dyka upp i lördags, men det gjorde du. det var som om du hade väntat. du stod där och väntade på att jag skulle komma fram och hälsa. jag hälsade. du höll kvar. hela kvällen. i lördags var första gången vi kysstes så andra kunde se. första gången. och vi har setts i två år. det var en grej för mig, jag tror inte det var det för dig. vi sov tillsammans och du hade inte bråttom iväg på söndagmorgonen, så som du alltid annars brukar ha. du ska träffa kompisar, du ska plugga, du ska äta lunch, du ska gudvetvad. men inte den här gången. den här gången fick jag ligga kvar i din säng och fick äta en äggmacka i soffan. vi såg på teveprogram om djursjukhus och du berättade saker som du kan om trasiga djur och sånt. jag gillar när du gör det. jag blir imponerad och du blir någon slags ikon. vi tar en kort promenad och sedan tittar vi på två lägenheter som har visning i samma uppgång som du bor i. det är fint att gå runt i en främande lägenhet och låtsas. låtsas att det är vi. att det ska bli vi i vår nya låtsaslägenhet. att mäklaren säger "ni" till oss när det egentligen bara är han och jag. ensamma. ingen förstår att allting bara är på låtsas.

fuck you life
fuck you love

det är fredagkväll och jag sitter hemma i min soffa och läser en bok. det handlar om en tjej som blivit av med hela sin familj, mamma, pappa och bror i en flygolycka när planet krockade med afrika. det är sorgligt. hon försöker ta livet av sig lite då och då, men nu verkar det som om hon lagt det suicidala på hyllan för en stund och gett sig ut i världen. just nu är hon i bryssel och lyssnar på en version av "somewhere over the rainbow" med den tjocka hawaiianen som vägde över 300 kilo och dog för att han var så tjock. den lyssnar jag också på och fäller en liten ynklig tår tillsammans med självmordstjejen i boken. jag undrar lite hur det ska gå för henne. hon säger bland annat saker som
"jag pratar inte om husdjur eller om att inte ha fötts. jag pratar om att det då och då kan ligga nära till hands att göra slut på alltihop för att man inte ser vad som är upp och vad som är ner och inte har lust med något och inte tror att någonting någonsin kommer att bli bra igen."
jag vet inte vad jag ville ha sagt med det här. det är helt enkelt en bra bok.

jag har varit lite nojig över att det kommit så mycket nya läsare hit. det är liksom inte meningen att massa folk ska läsa det här. det är mest för min egen skull. i natt drömde jag i allafall att v fått tag på länken hit till mitt och jag vaknade av världens ångest för att han läst mig. nu på förmiddagen har jag tänkt och jag kommer mest troligt ta till någora åtgärder. det får ni höra om när det är gjort. önska mig lycka till. eller inte. eller jag vet inte. herrå.

2009-12-11
blev stressad för att jag fick jobba över, ville inte att du skulle få vänta. skyndade mig hem och väntade tre timmar på att du skulle höra av dig. tillslut ringde jag och då är du med några andra, gör något helt annat.

2009-12-27
jag blir besviken. jag skulle ha gått på bio egentligen, men ställde in för att jag hellre ville vara med dig. jag väntade i fyra timmar. du hade ju kunnat höra av dig, säga att du fått andra planer, vad som helst!

2010-03-07
nu gör du det igen, dansar med någon annan. jag måste sluta, det här suger verkligen. jag mår verkligen bara dåligt av det här. men han är allt, verkligen allt. fan också.

2010-05-22
jag blir så trött. ge upp sofia, ge upp!

2010-07-02
han dödar dig sofia, du måste ge upp. han är den sämsta du någonsin mött och han är den sämsta du någonsin kommer att uppleva.

2010-08-06
fail som vanligt. jävla v.

2010-08-13
jag undrar om det var demonstrativt, eller om det var i något annat syfte. så ont gjorde det inte, men det känndes, jag är sämst och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

2010-10-23
varför hör du inte av dig? jag vill träffa dig igen och jag tror till och med att jag kan säga att jag saknar dig

2010-10-23
och jag dansar inte till den här låten, jag gör det bara inte...

2010-12-12
v, det är bara dig jag vill vara med.

2011-01-01
nu blir jag lurad igen, men jag kan inte göra annat än att gå på det. skit också.

2011-01-16
hej, jag saknar dig, kom och var med mig!!!

2011-01-16
det sjukaste är att dansa till kändisens låt tillsammans med v.

2010-01-18
han frågar aldrig om vi ska göra någonting längre. han hör inte av sig och han är inte fin längre. han är ett monster.

2011-01-22
nu skriver han något till någon och raggar på den där annika. LOL.

i feel sad and sorry but this is my own life story

idag har jag grinat på jobbet för det jag håller på med är alldeles för svårt. folk går utbildningar, flera flera år för att lära sig om löneadministration och personal och sånt skit. min chef tycker att jag ska kunna det ändå.
"får jag gå en kurs så jag kan lära mig det här?" nej
"får jag löneförhöjning eftersom jag har fått utökade arbetsuppgifter?" nej
jag ringer till mamma och gråter i telefonen och trots att hon har jobbat som både löneadministratör och personalvetare i flera år, så fattar inte hon heller. och hon ringer till supporten för att de tycker jag är dum i huvudet när jag ringer.
som ni förstår, jag är trött på det här nu. orkar liksom inte. jag vill göra något annat. börja på något nytt. och jag förstår inte hur jag ska kunna stå ut på det här stället i fem månader till.

jag åkte till stockholm en tisdag. det var som en flashbackresa till 2005. samma tåg, samma kyla, samma svettiga händer och dunkande hjärta. jag skulle möta mange vid slussen. han hade frågat om jag hittade dit, eller om han skulle möta mig på stationen. det tyckte jag var cute. typiskt norrlänningar, tänkte jag kanske. vi kramades när vi sågs, sedan gick ni till fotografiska och jag pratade hela tiden. pratade, skrattade, var nervös, ville försvinna men samtidigt vara kvar. vi tittade på alla fotografier, ibland mötte han min blick och det där leendet som jag minndes från inflyttningsfesten kom fram. jag gillade det. att gå på museum med en snygg kille som log mot en och diskuterade en färgglad fotoinstallation. hur fint är inte det? ganska fint, om du frågar mig. vi gick tillbaka mot götgatan där han bodde. i en dublett i skrapan lagade han mat (på riktigt god mat, han gjorde toast i en lyxförpackning. en kombo jag inte trodde fanns) och vi delade på en flaska vin. jag sa att jag borde åka hem, men han sa att jag fick sova kvar, om jag ville. om jag ville. såklart att jag ville. vi sov nära och jag vill lova er att mange är den bästa skedaren jag någonsin träffat. lyckans ost på den tjej som får skeda med honom. lyckans ost mig. jag vet inte hur jag ska förklara, om det finns någonting som räcker till för att förstå. kanske att inte ens jag förstår. jag tror inte det. men det var det. det var faktiskt allt. vi sågs en gång till och det tog slut efter det. jag vet inte varför och jag vill inte veta heller. det är bara fint på något sätt att få ha kvar det jag vill ha kvar av mange. ingenting av det jag har kvar av honom är fult eller dåligt, det är bra att ibland få vara med om något sådant. det var det.

imorse vaknade jag och då sög livet. allt var skit. nu är allt ännu värre. kanske går det över, kanske inte. jag får vänta och se.

jag har träffat en bra kille en gång. vi kan kalla honom mange. det var på en infyttningsfest. jag hade inte sett honom på hela kvällen. jag hade kanske inte lagt märke till någon över huvud taget, för det var en såndär kväll då en flaska vin räckte och blev över. jag stod i kön till toaletten och hade tänkt mig att ta mig in där så fort söm möjligt för att få kräkas och sedan komma ut och vara glad och dansa igen. när dörren låses upp kommer mange ut från toaletten. det är som om mitt illamående bara försvinner. han är glad och ler ett fint leende. jag ler tillbaka, hälsar, vi ler typ ikapp. nästan så det blir fånigt. och vi står lutade mot väggen och pratar en stund, om vad minns jag inte. men jag kommer ihåg hans röda manchesterbyxor och hans fina hår och hans mustasch när vi kysser varandra utanför toaletten. "vad hände?" säger jag och jag skrattar och han skrattar. sedan kysser han mig igen. efter det går jag in på toaletten och kräks. kanske är det på grund av den flaska vin jag drack alldeles för fort, men mest på grund av honom, hans röda manchesterbyxor, hans fina hår och hans mustach. och hans leende. han gjorde mig liksom snurrig, inte på det dåligt sätt, utan på det bästa sättet. det är dags att gå hem och min kompis hjälper mig att ta på mig skorna. i hallen står mange och väntar. på mig. vi går ut och jag försöker låsa upp min cykel. och han går inte därifrån. han väntar.
"vad händer nu?" säger han.
"jag ska gå hem" säger jag.
"jag vill träffa dig igen" säger han.
"vill du verkligen det?" säger jag, för jag tror nästan inte att han menar allvar. men det gör han.

• ser en snygg tjej på luthagens livs och får ångest för att han du är kär i helt klart skulle välja henne istället
• sparar historier i bakhuvet för att kunna berätta dem för honom, fast du vet att ni aldrig kommer hänga mer
• skriver upp i din mobiltelefon varje gång han är elak och läser det ibland, men ändå inte gör någonting åt det
• hör att han raggat på din bästa kompis trots att han visste att ni var just det, bästa kompisar
• känner hans doft i trappupgången, trots att du vet att han aldrig varit där
• läser på om amerikans fotboll, för att du vet att han är intresserad av det, för att sedan kunna imonerat om det mot förmodan skulle hända att ni såg en match tillsammans
• ser när han smsar med andra tjejer, men går hem med honom ändå
• tror att du kan ändra på honom
• hör det här ljudet

då vet du att det är dags att vända blad